I den meningen är Yle Teema värst av alla, tätt följd av den finlandssvenska kanalen. Värdelöst från början till slut.

Massor av repriser kommer det också, inte minst på nyhetsfronten. Efter Koreakriget (det var visst ont om teveapparater på den tiden men vi ska inte haka upp oss på detaljerna) sände man från Vietnam och på sistone är det Irakkriget som tutats ut.

Samma skräp om ni frågar mig, även om det bör medges att bildmaterialet från Gulfkriget var i styvare laget. Klår de flesta videospelen, faktiskt.

Olympiska spelen då? Fyra futtiga medaljer och det också på sämsta möjliga sändningstid.

Så är det dåligt väder också och maten är dyr. (Jag är inte helt säker på hur det här hänger ihop men det är uppenbart att det gör det).

En alldeles speciell kategori av tevekritiker utgör anarkisttomtarna, dessa självutnämnda kärringar mot strömmen. De anser att allting som har med "staten och kapitalet" att göra och som inte producerats inom ramen för autonoma kulturcentrum hör fan till.

I klartext betyder det att det som gjorts av människor som får lön för mödan kan glömmas – eventuellt med undantag för program producerade på medborgarlön. Det är grejor det.

Sen finns det ju också dom som vägrar att falla in i den kritiska kören, som inte förstår bättre. Ta till exempel min polare som flyttade tillbaka till Finland efter tio år i Mellaneuropa och konstaterade att finländsk teve är hur bra som helst.

Han syftade inte minst på det högklassiga dokumentärfilmsutbudet, såväl de inhemska programmen som de högintressanta samproduktionerna. Mycket av det här vore inte tänkbart i exempelvis Holland eller Belgien, till och med BBC håller på att tappa mark.

Men som karlen konstaterade är det kanske bara en tidsfråga innan vi också är där och basunerar ut sensationsdokumentärer i stil med "Min urbana dröm – en centerpolitikers tankar, trädgårdar och bekännelser".

Dessutom kan man ju fråga sig ifall dokumentärer överhuvudtaget kvalar in eftersom de, för att citera den konservativa imamen i tv-serien Den lilla moskén på prärien, har en tendens "att sätta tankar i huvudet på folk".

På tal om teveserier noterar man att det kommer mycket intressant i höst. Nostalgiker lär haka på Hill Street Blues och Brännoffer medan de som vill leva lite längre rattar in Kyrkoherden i Dibley, denna hysteriskt roliga brittiska sitcom som grinar åt Halvar Sandell och hans likar.

Inte att förglömma: det starka nordiska inslaget på FST5 samt de snillrika HBO-serierna på de finska kanalerna.

Bara ett fattas. Den inhemska dramaproduktionen.

TV-DRAMA
"Flight of the Conchords", folkmusiker på drift, TV 2 måndagar
– HBO (Home Box Office) är den amerikanska kabelkanalen som inte tummar på kvaliteten, Sopranos och Säg att du älskar mig kom till här. Flight of the Conchords är den nya hitten, historien om två nyzeeländska musiker som drar till New York i hopp om att slå igenom. Lycka till, det behöver ni.

RADIO
"Café Continental", musik från när och fjärran, Radio Vega lördag och tisdag
– Allting som glimmar är inte guld och det kommer bra musik från andra länder än Sverige, England och USA. Café Continental med populärmusik "från hela världen", i regi av Henrik Svahn, ger uttryck för detta. Senast hörde jag franska presidenthustrun Carla Bruni och var helt såld. Skivbutiken nästa.

TV-FILM
"Syriana", Mellanöstern på djupet med George Clooney & Co., MTV3 13/10
– Mellanöstern och dess krishärdar är en härva som heter duga och någon lätt nöt att knäcka är inte heller Syriana av engelsmannen Stephen Gaghan. Här möts ett stort antal intressen och karaktärer, bland dem Clooneys desillusionerade CIA-veteran som inser att allting håller på att gå åt pipan. Efter filmen frågar man sig inte varför.