Det heter ju att man inte blir rik av sina misstag men möjligen dock vis, alltså möjligen. Klassisk konjunkturpolitik i keynesiansk anda förespråkar offentliga utgifter för att förbättra sysselsättningen. På 1930-talet tillämpades denna doktrin i USA i den så kallade New Deal-ideologin som kom att vara dominerande och framgångsrik under drygt fyra årtionden, förvisso kraftigt uppbackad av andra världskriget, och efterföljande krig i Korea och Vietnam med tillhörande upprustning och återuppbyggnad.

Egentligen är det ju rätt pinsamt och kanske ett tecken på marknadssystemets inbyggda omöjlighet att det den gången måste till stora krig för att få hjulen att rulla. För med sunda förnuftet har ju saken ganska lite att skaffa! Att förstöra, spränga och riva ner bara för att skapa jobb.

Ta analogin med en bondgård. Vem bränner ner bostad och ladugård för att ge jobb åt husfolk och manskap? Eller ett enskilt hushåll: vem kastar innehållet i kylskåpet och garderoben för att få en gnista att jobba mera. Det vore ganska absurt inte sant!

Nåväl, förhoppningsvis är det väl ingen som planerar att vi ska kriga oss ur den här krisen. Krigen i Irak och Afghanistan har inte gjort annat än förvärrat lågkonjunkturen. Man skulle ju också tycka att det borde finnas konstruktiva saker att satsa på. Skolor, daghem, sjukhus och offentliga tjänster, för att nu inte tala om helt vanligt folks helt vanliga behov av mat, bostad och kläder.

Varför inte passa på att höja socialbidragen — det är stimulans för klädesbranschen, livsmedelsindustrin, möbelindustrin. En satsning på de svagaste i samhället går garanterat inte till några champagnestinna halvskurkar på Caymanöarna utan till dem som tillverkar länkkorv, margarin, pinnstolar och påslakan.

Hittills har regeringen inte lyckats prestera några höjdare i stimulanskunskap. Satsningar på infrastruktur och avlägsnandet av arbetsgivarnas Fpa-avgifter kan säkert motiveras av någon fiffig ideolog på Södra Kajen, men någon nämnvärd sysselsättningseffekt har de knappast. Åtminstone är de definitivt inte de mest effektiva sysselsättarna.

Det vore bättre och mera effektivt att satsa på tjänstebranschen. Den förra högerregeringen passade på att införa moms på tjänster ungefär samtidigt som lågkonjunkturen härjade som värst — med dåliga följder för sysselsättningen, som bekant.

Den här regeringen kunde fundera på att rätta till just den fadäsen — om än inte ta bort momsen på tjänster så i alla fall sänka den. Detta skulle garanterat öka sysselsättningen mera än den borttagna Fpa-avgiften. Denna senare åtgärd kan t.o.m. få destruktiv effekt på sikt. Pengarna måste tas någonstans ifrån och det är svårt att tänka sig någon ofarligare skattekälla ur sysselsättningssynpunkt än just Fpa-avgiften. För det är ju de facto så, att Fpa-avgiften insamlas i proportion till kapitalintensitet, vilket betyder att ju mera arbetsintensivt ett företag är desto mindre behöver det betala.

Ideologi är ideologi, och det passar säkert in i nuvarande trosinriktning att stöda storindustri och kapitalägarna — om det är bra för folket och stimulerande för sysselsättningen återstår ännu att se.