I Svenskfinland har det här med sitcom – efter "situation comedy", situationskomedi – aldrig tagit skruv, kanske för att vi föredrar att vara så himla kiva (den här typen av humor kräver ett visst mått av bitskhet). Kanske för att de flesta som håller i pennan i kusttrakterna skriver för bokpärmarna eller för skrivbordslådan.

Sen sitter vi där med ett rum möblerat med Falkenswärds möbler, denna mer eller mindre klämkäcka och måttligt roliga serie om mötet mellan Granimaffian och den österbottniska vischan.

Hillevis affärer, med Margit Lindeman som antikhandlare, var gjord av samma skrot och korn. Substitutkaffe var ordet.

I den stora världen, den med över 20 000 invånare per kommun, är sitcomstuket däremot hur stort som helst. Men ändå verkar det som om den tiden skulle vara förbi när serierna samlade hela familjen framför teveapparaten.

I viss mån beror detta på att de gemensamma nämnarna tappat mark även i övrigt (snart lär vi slippa också söndagsmiddagarna eftersom det i framtiden ska rännas i butikerna 7 dar i veckan), alternativt att utbudet nu är så mycket större samtidigt som de olika mackapärerna blivit allt fler.

Men frågan är om inte även programmen blivit smalare – och bra mycket fegare. Annat var det när All in the Family/Familjen är värst (1968-1979), den kanske främsta representanten för genren, rullade i dumburken.

Ingen serie har med samma skärpa skildrat gapet mellan gammal och ung, män och kvinnor (läs: gubbar och kärringar), betongdemare och "gröngölingar". Det är hart när omöjligt att glömma Archie Bunkers och svärsonkandidaten Michael "Meathead" Civics fräna uppgörelser.

På samma sätt är det svårt att lägga bakom sig radiopsykologen Frasier Cranes alias Kelsey Grammers äventyr , låt sen var att Frasier inte var fullt lika bred. Å andra sidan är snobbigheten och otur-i-kärlek universella färdigheter och på den punkten var serien svårslagbar.

Men sen då? Det var många som svor i Friends, Vänner, när det begav sig. I mitt tycke var det på tok för polerat och insmickrande och i den meningen var Lucky Louie häromåret en välkommen nyhet. Äntligen ett stycke humor med halarförtecken, med skit under naglarna. Dessvärre lades serien ner redan efter första säsongen.

Men visst finns det ljus i ändan av tunneln. Syftar på How I Met Your Mother, en serie som eventuellt för tankarna till Friends men som de facto är sjufalt hävare. De dåliga nyheterna är att man tvingas ratta in Sveriges trea, värsta skitkanalen, men ändå. Sällan har väl kärleken och tvåsamheten utsatts för samma skrattretade och verbalt vassa mangling.

TV-DRAMA
"Colorado Avenue", Claes Olssons Lars Sund-filmatisering som serieversion, FST5 från 8/4
– Det historiska eposet är en av de knepigare berättartraditionerna, men försök säga det åt Claes Olsson som lyckas med det mesta. Birthe Wingren är Dollar-Hanna upp i dagen och Peter Kanerva gör en fin Otto, som svart får och "kanisterkung". Serieversionen innehåller över en timme färskt material, företrädesvis om och kring Ottos syster.

DOKUMENTÄR
"Så rör man till en riktig soppa", Esbofamilj lever grönt men ingalunda skönt, TV2 8/4
– Problemet med många så kallade miljödokumentärer är att de är gjorda med pannan i djupa veck (och varför skulle det inte vara fallet). Men det kan man inte säga om John Websters film där han och hans familj går in för en så kallad "oljediet" – med den påföljd att fru Webster tappar koncepterna och barnen blir utan plastleksaker. Klyftigt, svidande och (själv)ironiskt.

TV-FILM
"Last Orders", Michael Caine och grabbarna tar ett järn och kommer ihåg, Fyran 10/4
– Last Orders är valomerkki på god svenska. I det här fallet är det Caine och hans veteranpolare som samlas till en begravning och tappar bort sig i suddiga minnesbilder, ackompanjerade av en stänkare eller två. Framför kameran hittar vi också Bob Hoskins, David Hemmings och Helen Mirren och det kan ju inte gå fel, inte med det här manuset.