I Kajanaland har man nedläggningen av UPM:s pappersfabrik i Kajana i färskt minne. Då förlorade 535 personer sin arbetsplats.

Mot den bakgrunden är det exceptionellt att det i Talvivaara utlovas arbete för flera årtionden framåt, arbeten som inte kan flyttas till Kina.

Trots det vill ändå ingen prata om gruvan som något slags "räddare" av Kajanaland.

– Att kalla den för räddare är lite väl dramatiskt, men visst ger det här multiplikatoreffekter för Kajanaland, menar Pekka Perä, vd på Talvivaaran Kaivososakeyhtiö Oyj.

Gruvans huvudförtroendeman Jukka Vetola håller med.

– Utan den skulle det här vara ett gräsligt ställe, påpekar Vetola.

När full kapacitet nås räcker förekomsterna i minst 60 år, och det inger hopp.

– Full kapacitet betyder årligen 33 000 ton nickel, 60 000 ton zink, 10 000 ton koppar och 1 200 ton kobolt, berättar Perä och administrative direktören Tapio Ikonen.

Allt hänger på det ekonomiska läget i världen som drastiskt har sänkt priset på nickel. Ännu 2007 låg priset för ett ton på över 50 000 dollar, men i mars var det nere kring 10 000 dollar.

– En sådan nivå går an, men gärna kunde den vara högre, säger Perä, som menar att det största problemet är att man inte längre kan förutspå penningmarknaden.

En tröst i nuläget är att bolaget har pengar i kassan.

– Det finns likvida medel, men tar de slut går det illa, säger Perä. – Vi har redan gjort nickelaffärer.

Det första partiet på hundra ton nickel gick i februari till Norilsk Nickels raffinaderi i Harjavalta, som är delägare i Talvivaara. Orderläget är gott, bolaget har ett tio års kontrakt på gruvans totala nickel- och koboltproduktion.

Kärleken tog mig till Vuokatti

Vid Talvivaara fanns i mars 260 personer på gruvbolagets listor, av vilka 151 arbetstagare. I slutet av året är personalstyrkan 400 personer.

De indirekta effekterna bedömer Ikonen till 1 000—1 500 arbetsplatser, antalet är stort för Kajanalands förhållanden.

En stor del av gruvarbetskraften har man varit tvungen att utbilda, eftersom många saknar gruverfarenhet. De flesta är från Kajanaland, somliga är återflyttare som kommit tillbaka från andra delar av Finland.

Huvudförtroendeman Jukka Vetola är ett undantag i det avseendet. Han kommer från Joensuu, en hjärtevän fick honom till Kajanaland.

– Det var kärleken, säger Vetola med ett leende, som bor i Vuokatti med sin hustru.

Vetola som är malmbehandlare i Talvivaara jobbade tidigare vid Medifiq och vid Perlos som tillverkade mobilskal.

Vetola har erfarenhet av förtroendemannauppdrag från Perlos, där han skötte uppgiften i mer än tio år.

Utbildning för sina nuvarande arbetsuppgifter fick Vetola på en arbetskraftspolitisk kurs vid Joensuu fortbildningscentral. Kursen var fem månader lång.

"Jag trodde inte de tog folk i min ålder"

Krossarbetarna Eero Korhonen och Aimo Sutinen från Kajanaland med lång erfarenhet från arbetslivet gick också en utbildning.

– En fem månaders kurs och den motsvarade sitt syfte, försäkrar männen.

För Sutinen, 56, gav branschbytet en helt ny erfarenhet. Han hade i 32 år arbetat som telefonmontör.

Karriären startade i det forna Post- och telegrafverket. Arbetsgivarens och firmans namn byttes ett otal gånger under drygt trettio år.

– Den sista var YIT Verkkopalvelut, men 2006 blev det sanering. Över 300 personer fick gå och jag hörde till dem, förklarar Sutinen.

Eero Korhonen, 56, arbetade tidigare som testare vid Metso Automation Oy. Han fick sparken efter samarbetsförhandlingar 2004.

Före gruvutbildningen gick han på en kurs för bilelmekaniker.

Båda tycker att utbildningen inför Talvivaara var en intressant erfarenhet som gav mycket.

– Jag hade aldrig trott att de tar en man i min ålder på jobb, säger Aimo Sutinen med ett skratt.

Korhonen och Sutinen skrattar åt pratet om gruvan som Kajanalands "räddare", men tycker att gruvan "är viktig, nu då folk sägs upp överallt".

– Och gruvan kan inte flyttas för malmen finns ju i jordmånen, säger krossarbetarna optimistiskt.

Korhonen och Sutinen menar att gruvan kommer att vara deras sista arbetsplats före pensioneringen.

Lönenivån väcker diskussion

Däremot lär det inte vara den sista arbetsplatsen för borrarna Petteri Tuuttijärvi, 21, och Marko Komulainen, 28.

De står tillsammans med sin arbetskamrat Hannu Hartikainen, 54, och väntar på att få ett borraggregat reparerat i gruvans servicehall. Gruvbolaget har lagt ut maskinservicen på entreprenad till Rotator Oy som inrättat ett permanent verksamhetsställe för gruvan.

Borrargänget på tre man började jobba vid Talvivaara i mitten av januari. Innan dess var de anställda hos Suomen Malmi Oy som arbetar med geologiundersökningar.

Den längsta karriären inom malmprospektering har trions äldsta, Hannu Hartikainen, som varit med i arbetslivet sedan 1970-talet.

Komulainen började vid Suomen Malmi år 2000, Tuuttijärvi hann jobba i två år på firman före Sotkamojobbet. För Tuuttijärvi var karriärvalet självklart, hans far hade varit anställd hos Suomen Malmi i trettio år.

De unga männen är bosatta i Rovaniemi. Under veckorna bor de i personalbostäderna, men till veckoslutet hastar de iväg flera hundra kilometer norrut.

– Visst är vi lite utleda på körandet, men vi flyttar inte ändå till Sotkamo. Vi trivs bättre i Rovaniemi, inflikar Tuuttijärvi och Komulainen.

Männen är också utleda på gruvbolagets lönepolitik, speciellt i jämförelse med den förra arbetsgivaren.

– Vi jobbade tidigare i Sverige och där betalade dom tre gånger mer än här, berättar de.

– Bolaget är inte precis löneledare i branschen, säger Hartikainen och skrattar till.

Vid gruvan följer man teknologiindustrins kollektivavtal, medan de vid Malmi arbetade efter metalls avtal.

Huvudförtroendeman Jukka Vetola konstaterar sarkastiskt att det som hittills lagt hinder i vägen för en lönenivåhöjning är en "besvärlig förhandlingspart som äger en fjärdedel av firman".

Löneförhandlingar fördes för ett år sedan, men saken tas upp på nytt i vår, enligt Vetola.

Vid gruvbolaget finns ett optionsprogram som syftar till att förankra arbetstagarna vid bolaget. Administrative direktören Ikonen berättar att nästan alla deltar i programmet.

Att få bo närmare släktingarna

Keijo Heikkinen på Rotator som utför tretusen timmars service på en stenbil får inga optioner, utan lön enligt metall.

Heikkinen kom till Talvivaara från Konepaja i Ijo där han var fastighetsmaskinist i sju år.

– Lönen här är aningen bättre än i Ijo, berättar Heikkinen.

Hembygden lockade. Heikkinen är hemma från Puolanka, hustrun från Ristijärvi.

Parets barn fyller snart ett år, och nu då släktingarna finns på nära håll kan de vid behov ställa upp.

Och bäst av allt, arbete finns så länge malmen räcker till.

I kontrollrummet som styr transportlinjerna vimlar det av folk. Testning av utrustningen pågår.

Den enda kvinnan i det mansdominerade gänget är Maarit Sarjanoja, 24, som för ett par år sedan blev färdig ingenjör inom kemi och teknik (YH). Hon tycker hon har ett intressant arbete.

Förutom kontrollrumsarbete ingår också uppgifter som processoperatör.

– Operatören tar upp prover från produktionslinjen och kollar att allt är okej, förklarar Sarjanoja.

Förutom ett intressant jobb fanns det också en man som var orsak till att Sarjanoja kom till Kajanaland från Sievi. Mannen arbetar också på gruvbolaget.

– Han jobbar vid krossen som visstidsanställd. Han får stanna kvar åtminstone över sommaren, tror Sarjanoja.

Efter sommaren vet de om han får fortsätta. Det får världsekonomin utvisa.

Hyresbostäder finns för dem som vill ha

Huvudförtroendeman Jukka Vetola retar sig på att Sotkamo kommun inte kan erbjuda tillräckligt med hyresbostäder för de gruvanställda. Många har flyttat till Kajana där det är lättare att få tag på bostäder.

Den nyutnämnde kommundirektören Petri Kauppinen håller inte med. Han anser att man vid det kommunala hyreshusbolaget klarar av efterfrågan.

– Bostäder finns, om man bara vet att fråga efter dem, säger han.

Exempelvis 2003 fanns i Sotkamo 405 hyresbostäder, i år finns 472 bostäder.

– Vi bygger inte nya, men funderar på till exempel utarrendering av tomter, berättar Kauppinen.

Också ägarbostäder byggs, men inte lika ivrigt som under högkonjunkturen.

– Ett par tre byggnadsobjekt blir kanske verklighet, säger kommundirektören.

SEPPO KORHONEN
Översättning; VIOLA EKSTEN