Den kommunala sektorn och anställningstryggheten

Med de uppgifter kommunerna och samkommunerna hade framför sig vid årsskiftet kunde man kanske förvänta sig att detta år kommer att förlöpa rätt så lugnt då det gäller kommunalarnas anställningstrygghet. Men myntet har två sidor.

Efter det att kommunerna svarat på KA:s enkät har landets ekonomi fortsatt dala. Vi upplever nu en situation där kommunekonomerna och de kommunala beslutsfattarna börjar inse att fundamenten i den kommunala ekonomin urholkas snabbare än landets regering hinner uttala ordet recession. De kommunala beslutsfattarna hari en besvärlig sits och i många kommuner har man gått in för att öppna de redan tidigare fastslagna kommunbudgeterna. Vad detta exakt kommer att leda till för de kommunalt anställda, ja det vet man inte i detta skede. Knappast har varken de som ställt frågorna i KA:s enkät och än mindre de som svarat på den, kunnat ha klart för sig hur eländigt det ekonomiska läget egentligen kommer att bli. Tyvärr ser dessutom den dåliga ekonomiska trenden att fortsätta och förstärkas under åren 2010 och 2011.

För dem som kommer ihåg den förra ekonomiska djupdykningen känns det som nu händer obehagligt bekant. År 1993 då den kommunala ekonomin förra gången tog storstryk permitterades över 80. 000 personer eller var femte kommunalt anställd. Under de dåliga åren på 1990-talet sade man upp tusentals kommunalt anställda. Dessa siffror skulle sannolikt ha varit betydligt större om man inte skulle ha gått in för att lokalt avtala om olika sparprogram som i form eller annan satte spår i de kommunalt anställdas anställningsvillkor. De lokala sparavtalen föranledde då förståeligt nog också en mycket hård intern debatt inom det kommunala fackliga fältet. Arbetsgivarna har för sin del åter börjat flagga för liknande lokala avtal som ett sätt att motarbeta risken för permitteringar och uppsägningar. På fackligt håll ser man inte väldigt positivt på detta.

Det som utredningen inte riktigt fäster någon uppmärksamhet vid överhuvudtaget är det faktum att den kommunala sektorn upprätthåller över 20 % av personalen i visstidsanställningar. Kan det måhända vara så att de visstidsanställda är de som får ta den första smällen, när KA talar om att man är mån om att garantera anställningarna för de ordinarie anställda?