I vår har debatten på grund av konjunkturläget gått hetare än vanligt. Det är förståeligt och nödvändigt, för ingen enskild person gör sig genom eget arbete förtjänt av sådana fördelar som kommit vissa personer till del.

Jag tycker ändå det är något skenheligt att låta några enskilda direktörer i statsägda börsbolag bära skulden för hela eländet.

Detta inte sagt för att försvara de — åtminstone i politisk bemärkelse — dåligt planerade och genomtänkta belöningssystemen i bland annat Fortum, utan för att diskutera om det alls har varit så lyckat att privatisera och börsnotera bolag av den sorten när staten ändå innehar en avgörande aktiepost, och när bolaget uppenbart fungerar inom en bransch med relativt begränsad konkurrens och har dessutom aktivt arbetat för att förstärka denna sin överlägsna konkurrensposition både inom elbranschen och inom lokal värmeproduktion.

Gjort är gjort och kan kanske eller säkert aldrig göras ogjort, men det är helt klart att om Fortum vore helt statsägt hade situationen varit en annan. El- och värmeproduktionen fungerar heller inte alls under likadana konkurrensvillkor som t.ex. olja, tele- eller flygtrafik.

Medan både Neste Oil, Sonera och Finnair är mera underkastade marknadens villkor när det gäller prissättning (och därmed kursutveckling) kan Fortum ganska långt påverka densamma till egen, aktieägarnas och — som det visat sig — direktörernas, fördel.

Det är mycket tack vare denna kursutveckling som Fortumdirektörernas löner kunnat skjuta upp i osannolika höjder. Kopplingen mellan stigande el- och värmepriser och direktörslöner är det som retat allmänheten och därmed politikerna mest. Varför har man då i tiden gått med på dylika avtal?

En orsak är nog den, att staten spelar en dubbelroll. Fortums vinster och gynnsamma börskurs har gett extra tillskott i statskassan av en storleksordning där direktörernas belöningar (och även konsumenternas el- och värmekostnader) i praktiken kommit att spela en underordnad roll. Det är lite som med alkoholförsäljningen. Statskassans befrämjande är en sak, medborgarnas väl och ve samt rättvisa löner en annan. Inte heller staten är fri från girighet.

Man kan således inte ge bolagsdirektörerna hela skulden. Den ligger givetvis till en betydande del på de politiker som i tiden gav sitt medgivande till privatiseringen. Samt på de politiker eller av dem valda ombud som skrivit på gällande avtal.

För avtal är avtal. I så måtto måste man nog ge Mikael Lilius rätt. Man kan inte inom västerländsk juridik komma och klaga i efterhand sedan namnen sitter där de sitter. Man kan inte komma och säga att en hög börskurs ville vi nog ha men vi vill inte betala för dess konsekvenser. Inte om det står skrivet i ett gällande avtal. Det må sedan vara klokt eller dumt, rättvist eller orättvist.

Hur som helst är det hög tid att se över statens och de offentliga inrättningarnas ägarpolitik. Det är ohållbart att låtsas som om det regnar när det skrivs avtal och sedan skrika i högan sky när avtalen realiseras. Det borde antingen vara bättre statlig kontroll eller ett ännu mera passivt statsägarskap — möjligen utförsäljning.