Vete fan hur det är med den saken, men det finns dom som vägrar att slänga in handduken. Som av allt att döma visar långfingret när det blir tal om att gå i pension vid 65. Vad är det för kärringsnack? liksom.

Tänker inte minst på Clint Eastwood, denna i högsta grad levande legend som i en ålder av 78 verkar gå mot en ny vår. För några år sedan sopade han golvet med Million Dollar Baby, denna vemodiga och smärtsamt vackra film om en kvinnlig boxare. I krigsskildringen Flags of Our Fathers vände han upp och ner på den segslitna Iwo Jima-myten.

Men ingen av dessa går upp mot Gran Torino, Clintans färska film. Det är ett roligt och gripande, kulturellt provokativt drama där Eastwood gör upp med sitt gamla filmjag, utan att för den skulle slänga ut barnet med barnvattnet. En gång hårding, alltid hårding.

Eastwood gör rollen som Walt Kowalski, den härdade krigsveteranen (modell Koreakriget) som viftar bort sina söners uppmaning om att flytta in på ett äldreboende. Nix, han föredrar att gräva ner sig i den hårt slitna Detroit-förorten, detta trots att han är det enda blekansiktet som bor kvar här.

Till saken hör att Walt, den pensionerade bilfabriksknegaren, inte är den mest tillmötesgående av människor. Hur många gulingar ryms det i ett hus? muttrar han högljutt och inte blir det bättre när den asiatiske granngossen försöker norpa hans ögonsten, en vinröd Gran Torino-kärra som gett filmen dess namn.

Men även gamla hundar lär sig. Det är när några gängmedlemmar hotar grannarna till livet som Walt Kowalski tvingas att välja sida. Och vid det laget flyger handskarna.

Poängen är att Dirty Harry lärt sig sin läxa. Även om mycket här för tankarna till den "gammaltestamentliga" västern är manuskriptet nytt. Våldet är INTE lösningen.

På tal om västernfilmer kan jag inte låta bli att dra en parallell till guldgrävardramat Lapin kullan kimallus och dess regissör Åke Lindman, denna nyligen bortgångna stadin kundi. Som filmmakare kunde Lindman inte mäta sig med sin amerikanske kollega, men han var en stor personlighet. Och han hade inte mycket till övers för det sedvanliga struntpratet.

Typiskt var att när det blev tal om att sälja, marknadsföra, en ny film så föredrog Åke att snacka fotboll och gamla minnen. Allting har sin tid, ingen brådska här inte.

Min egen pappa, förövrigt jämnårig med Clint Eastwood, har aldrig gjort en film. Men han, Bengt, var biografvaktmästare i fyrtio år. Dessutom är karlen en baddare med yxan och motorsågen, insåg vi efter att ha lämnat honom på tumanhand med ett askträd som hade fällts på gården. Klabbar var det enda som snart återstod.

Jag vill dedicera denna kolumn till Benkku och alla andra bisir med råg i ryggen.

KOMEDISERIE
"IT-avdelningen", brittisk komedi från företagslivets skummaste vrå, TV2 onsdagar
– Inget företag idag klarar sig utan en IT-avdelning. Så heter det, men när det gäller kufarna i den brittiska komediserien IT-avdelningen (The IT Crowd) drabbas man av betänkligheter. Roy är arbetsskygg, Moss är socialt handikappad och den nya chefen, Jen, är en patologisk lögnare. I hemlandet blev det en Emmy för bästa komediserie, säger det mesta.

DOKUMENTÄR
"Winged Migration", flyttfåglar i alla väderstreck, Fyran 1/5
– Det finns säkert bättre saker att göra den första maj, men för vänner av fågellivet är det här ett måste. I fyra års tid har Jacques Perrin och hans team av naturfotografer bongat (flytt)fåglar i olika delar av världen. Resultatet är en visuellt häpnadsväckande, förstummande vacker film där naturen och dess underverk stjäl huvudrollen. Från 2001.

TV-FILM
"Paradise Now", en självmordsbombares bekännelser, FST5 9/5
– Alla har vi läst rubrikerna och sett bilder av det blodiga efterspelet, men vad döljer sig bakom en självmordsbombares vansinnesdåd? Detta och mycket annat får sitt svar i palestiniern Hany Abu-Assads prisade drama, filmen om två barndomsvänner och bilmekaniker som får i uppdrag att utföra ett självmordsattentat i Tel Aviv.