 
Det lilla livet
 En längre tid levde jag på andra kontinenter, långt
från Finland och kylan. Trots det besökte jag regelbundet hemlandet, jag läste
finländska tidningar och höll kontakten med mina vänner. Själv ansåg jag mig vara
väl informerad, jag visste vad som hände, jag förstod.
Visserligen fanns det inte många
finländska nyheter som lyckades kravla sig ut över tröskeln och simma tvärs över
haven, men bosatt på Östra Timor visste jag att vi hade bytt president, att Nokia
fortfarande klarade sig bra och att klyfta mellan de rika och fattiga fortsatte att vidga
sig. Mina vänner byggde hus och fick barn, sörjde närbutikens död, såg på nyheterna
varje kväll och jobbade alldeles för långa dagar.
Själv vandrade jag omkring i ett
nedbränt paradis, bland krokodiler och sandstränder, intervjuade dem som sett sina
vänner skjutas till bitar när de, efter att ha gömt sig i bergen några dar, gick ner
till byn för att köpa cigaretter. Jag satt i möten där det beslöts om vilket språk
som skulle läras ut skolorna, hur de borttappade "krigsbarnen" skulle
lokaliseras och vilken valuta som skulle vara den officiella. Det var strax efter att ön
vunnit sin självständighet och militärerna hade gett upp sin terror kampanj.
Det var efter ragnarök.
De nedbrända husen hade slutat ryka,
men ingen nytt hade ännu vuxit upp. Mellan sotiga nedbrända väggar i hus utan tak låg
sotskadade madrasser på jordgolv och sög åt sig säsongens regn. Som alla andra
hämtade vi vatten från brunnen, för militärerna hade stulit både rören och pumpen,
och maten från naturen.
På morgonen gick jag ner till havet
för att se hur fiskekanoterna gled ut med strömmen utan vare sig åror eller segel för
att samla sig i en halvcirkel någon kilometer längre bort i det grunda vattnet. När
näten drogs in mot stranden, följde de fiskar och sjödjur som fanns innanför
halvcirkeln obevekligen med. Efter avslutat värv vandrade jag hemåt och bytte på vägen
ut ett färgglatt hårband mot en grön papaya frukt. Senare samma vecka kom kommersen
igång på torget, och vi började betala for varor med pengar. En affärsman från
Australien landsteg, öppnade en bar under bar himmel och började sälja öl. Vi
anställde några tonåringar för att bygga vårt tak. En månad senare öppnade
portugiserna en bank i byn. Människorna skapade världen.
I Östra Timor var vi i tideräkningens
början, ett par månader efter ragnarök. I Finland var det månaden då en kvinna blev
vald till president.
Jag kom hem på besök och såg en
artikel om Östra Timor i Hufvudstadsbladet. Artikeln tog upp de politiska motiven hos
makthavarna, men den sade inget om den nya baren, eller krokodilen som de franska
militärerna hade skjutit förra veckan. Den beskrev varken soluppgången över Jesus
statyn, eller det nya "discot" (med portugisiska pardanser från 50-talet) som
öppnats för ungdomarna i huvudstaden Dili. Den sade mig inget av vikt.
Så jag lade ifrån mig tidningen.
Det finns en avgörande skillnad mellan
att veta och att förstå. Det räcker naturligtvis inte med att leva någonstans för att
förstå, men kanske är det trots allt en förutsättning. Jag lär mig mer om
förändringarna i det finländska samhället under en tjugo minuter lång resa med
lokaltåget till Kervo än genom en ett-års prenumeration på Husis eller Hesari. Allt
det viktiga i min väninnas liv ser jag i hennes ögon när jag sitter uppkrupen i hennes
soffa, en vanlig söndags morgon när ungen tittar på Mumin och karln hennes sover.
Det lilla livet går inte att ersätta.
Det talas så mycket om hur världen
blir mindre, om den lilla byn, om email och nätverk och likadana värden. Du kan lära
dig själv "allt" om Finland genom att gå till staten och turistbyråns
websida. Du kan läsa om självständighetsprocessen i Östra Timor och få reda på
presidentens favoritrecept och orsakerna till att hon skrev ut sig ur kyrkan. Du kan få
veta allt.
Men när jag hör Kervoungdomarnas,
politikernas och kollegers tvärsäkra uttalande om läget i Kosovo och på Östra Timor,
då oroar jag mig. Jag har levt i båda länderna, men glömmer ständigt partiernas namn.
De här människorna, de tittar på alla nyhetssändningar och har alla fakta. Men på
basen av det vi vet skapar vi världen. Allt mer immuna till det faktum att det är
möjligt att veta allt mer och förstå allt mindre.
Före och efter ragnarök.
Annika Sandlund
Löntagaren 5.3.2001 nr
2/01 |
