 Fördomar om Åland
 Rasism är ett alltför laddat ord för att användas
slentrianmässigt.
Det ser vi ännu en gång när rubriker
målar upp Åland som ett rasistiskt samhälle, utgående från en enkät som Ålands
fredsinstitut låtit en ung studerande göra. Ungdomar i fyra åländska skolor fick
gradera olika folkgrupper, och det skandalösa i sammanhanget var tydligen att finnar här
kom något pinnhål under somalier, iranier och kosovoalbaner. Detta fick
Hufvudstadsbladet att slå till med rubriken: "Nu är det bevisat: Ålänningar
ogillar finnar".
Tala om generaliseringar och
fördomsfullhet!
I själva verket visar undersökningen,
som gör ett föga vetenskapligt intryck, att Åland är ett tämligen tolerant samhälle
som välkomnar inflyttare från olika håll. Vill man tala om hotbilder har det närmast
med det finska språket att göra, inte med någon aversion mot finskspråkiga individer.
Många inflyttade finnar har vittnat om att de snabbt accepterats av ålänningarna.
Det betyder inte att Åland skulle vara
ett mångkulturellt idealsamhälle. Var existerar över huvud taget ett sådant? Precis
som på andra ställen där språk och identiteter bryts uppstår konflikter,
kulturmönster som kolliderar med skiftande intensitet. Givetvis kan man någon gång
stöta på attityder med extrema eller rasistiska förtecken bland åländska ungdomar.
Så är det tyvärr överallt i världen. En finlandssvensk som nattetid rör sig på
Helsingfors gator gör nog klokt i att tiga på sitt modersmål.
Delvis handlar det säkert om den
osäkerhet som hos tonåringen ofta döljer sig bakom en mask av tuffhet. Det enda riktigt
entydiga i den åländska undersökningen är typiskt nog att flickor — snabbare i
sin intellektuella mognadsprocess — har en positivare inställning till invandrare
och främlingar än pojkar.
I det fallet innehåller enkäten ett
korn av sanning. Men det trista är att medier både i Finland och Sverige på ett
allmänt plan dragit sådana befängda slutsatser av materialet. Dagens Nyheters
korrespondent i Helsingfors talar rentav om rasismens smutsiga tryne i åländsk
framtoning. Hela befolkningen stämplas på ett fullkomligt oacceptabelt sätt.
Journalistiska bottennapp av det slaget
kunde man i och för sig strunta i. Men det finns en egendomlig ambivalens i vissa
finlandssvenskars inställning till Åland. Och då handlar det inte minst om
journalister. Jag upplevde det själv under mina år på Hufvudstadsbladet. Det hörde
till jargongen på redaktionen att skämta om Åland som alltid skulle vara så speciellt
och märkvärdigt. Så långt kunde jag hänga med, en dos ironi skadar sällan. Men det
hände också att hela Ålands politiska status ifrågasattes, till och med på
ledarplats. Och då byggde resonemanget på ren och skär okunskap, en sorts avundsjuka.
Faktum är att klyftan mellan Åland
och övriga Finland vuxit på senare år. Jag tror inte att den utvecklingen bara beror
på en starkare uttalad åländsk egensinnighet, som fått en tillsvidare ganska liten
grupp ålänningar att drömma om självständighet. Så länge finlandssvenskheten
upplevdes som livskraftig var det naturligt för Åland att knyta starka band till
institutioner i riket. Men i en situation där det svenska språket, åtminstone i
Helsingfors, blivit totalt marginaliserat, minskar känslan av gemenskap. En ålänning
på besök i Finlands huvudstad rör sig de facto i ett främmande land.
Jag känner många kloka finnar som
älskar Åland och som garanterat inte känt sig ovälkomna. De återkommer ständigt.
Värre är det med massturismen som kan skadas av all negativ publicitet kring åländsk
"rasism", hur svagt grundade skandalrubrikerna än är.
Vem tar ansvaret för en sådan
utveckling? Knappast de medier som i populistiskt nit låter sig styras av sina egna
fördomar.
Gustaf Widén
Löntagaren 5.3.2001 nr
2/01 |
