| . |  |
Pekkarinens förslag innebär bl.a. att skatteutfallen kan beräknas och utjämnas snabbare. Planeringen underlättas, men för kommuner som först som sist saknar nödvändiga penningmedel är det tyvärr ganska litet substansvärde i detta om man inte samtidigt får ordentligt större tilldelning av reda pengar. Vad hjälper det att planera snabbare och bättre om man inte har något att planera in och att betala det planerade med. Pekkarinens rapport föreslår alltför lite utjämning, och det är alltför många kommuner som kommer att kämpa med svårigheter även om hans förslag går igenom. Det finns åtminstone tre stora problem som den nuvarande finansieringen inte klarar av att lösa. Inte heller Pekkarinens rapport ger som sagt någon hållbar lösning på dessa problem. Det första problemet är skatteintäktens och speciellt då samfundsskattens mycket ojämna fördelning. Vissa kommuner ss. Karis lämnas helt i sticket medan andra ss. Esbo och Grankulla får storkovan, för att uttrycka det enkelt. Det andra problemet är den sneda och olikartade åldersfördelningen i kommunerna. När t.ex. Esbo har en mycket gynnsam åldersstruktur med många skattebetalande höginkomsttagare, som knappast alls belastar hälsovården, har t.ex. Karis, Ekenäs och Pojo det betydligt besvärligare. Dessutom borde hälsovårdsriskerna utjämnas av staten eller gemensamt av kommunerna, för att små kommuner ska klara sina riskutfall också under hala vintrar och när det händer större trafikolyckor. Det var det tredje problemet. Slutligen åläggs alla kommuner att utföra i stort sett samma tjänster men med helt olika finansiella möjligheter och riskutfall. Det är inte långt till att man börjar undra om inte t.o.m. bembölingarna hade en lättare uppgift när det gällde att bära in solljus i en säck, än vad de kommuner har som ska trolla fram tjänster utan tillräckliga pengar. Hur problematiskt det nuvarande systemet är, förstår man först när man dessutom betraktar sambandet mellan skatteintäkter och befolkningsstruktur. Det är ju naturligtvis så, att en dyr, dvs. gammal åldersstruktur, ett svagt näringsliv och en dålig skatteintäkt alla tenderar att koncentreras till samma orter. Tillägger man ännu långtidsarbetslösheten är problemkommunerna lätta att hitta. Kommuner med nedlagda eller olönsamma företag och många åldringar är i ett särskilt utsatt läge, och det handlar inte enbart om sk. glesbygdskommuner. Vi måste arbeta för ett system där de viktigaste skatteintäkterna insamlas i större kollektiv, endera av kommunerna gemensamt eller av staten och därefter fördelas på kommunerna enligt uppskattat vårdbehov på basen av åldersstruktur. Stora och slumpmässigt varierande vårdkostnader borde utjämnas med fondering och försäkringsteknik. Tar man åldersstrukturen i beaktande får vårdkostnadsstatistiken plötsligt ett helt annat utseende. Då visar det sig nämligen att t.ex. de västnyländska kommunerna som har höga vårdkostnader inte använder mera än andra, vi har bara flera åldringar. Däremot använder kommuner med en yngre befolkning, t.ex. kommunerna i Hforsregionen i medeltal ca 2000-3000 mk mera per invånare än landets medeltal. Redan här kunde man spara in de beramade 1.5 miljarderna som kommunerna tydligen inte ska få, enligt regeringen. Pekkarinens rapport gör många bra och nyttiga förslag för att få kommunernas finansiering att fungera smidigare och bättre, men den omfördelar alltför lite. Vi får utbrista med Gustav Fröding: Erk du! Maja du! Var ska vi ta’t? Mikael Forss Löntagaren 5.3.2001 nr 2/01
|
 |
|
Modell och verklighet
Nationalekonomer är vana att röra sig med modeller vars
praktiska tillämpning det är lite si som så med. Utredningsmannen, nationalekonomen
Jukka Pekkarinen har nu utkommit med en efterlängtad modell. Hans modell handlar om
kommunernas finansiering. Efterlängtad var den därför att den skulle hjälpa upp
finanserna för de kommuner som råkat i trångmål efter de senaste
statsandelsreformerna.
