 Autonom
vision — tåg som gått?
 Sociologen och samhällsdebattören Thomas Rosenberg
i Lovisa är en av dem som med intresse följt med Finlandssvensk framtid. Han har
tidigare i olika sammanhang förespråkat större autonomi som en möjlighet för
Svenskfinland och känner sig därför 'andligen delaktig' i uppkomsten av folkrörelsen.
- Det handlar om en bygdernas protest
mot centrum, kopplad till språksituationen. Det finns ett genuint missnöje med hur de
etablerade finlandssvenska institutionerna sköter politiken, säger han.
Bland annat handlar det om Folktingets
befogenheter och valsätt.
- Jag har länge hävdat att Folktinget
borde bli ett folkvalt finlandssvenskt parlament.
I Rosenbergs vision skulle
Svenskfinland ta ett långt kliv mot självstyre och kulturell autonomi. Han kan tänka
sig att man bryter ut bitar ur statsbudgeten och låter finlandssvenskarna själva
bestämma över hur pengarna disponeras.
- Skolorna, daghemmen, hälsovården
och kulturen är sektorer där autonoma lösningar gott kunde fungera.
Svenska enklaver, dvs geografiskt
avgränsade områden, tror Rosenberg inte på men han tycker att de svensk- och
tvåspråkiga kommunernas status bättre borde tryggas lagstiftningsvägen så att finsk
inflyttning inte kunde hota svenskans ställning.
- Då kunde finlandssvenskarna som
motprestation ge upp kravet på obligatorisk svenskundervisning i alla finska skolor, den
sk tvångssvenskan, som upplevs som onödig i helt finska trakter. Finnar som flyttar till
svenska eller tvåspråkiga kommuner skulle vara medvetna om villkoren och få finna sig i
dem — och vice versa.
Tåget har nog gått för de autonoma
modellernas vidkommande, menar Jan Sundberg, professor i statsvetenskap vid
Helsingfors universitet och en av föredragshållarna vid framtidsrörelsens kommande
stormöte.
- Åtminstone för Nylands del är det
så. I Österbotten, där det svenska området är mer enhetligt, kunde man kanske göra
något för att stärka näringslivet i Svenskbygdern.
Närmast kunde det kanske ske inom
ramen för landskapsförbundet.
Folktinget ställning, tror Sundberg,
kunde stärkas vad gäller intressebevakning i t ex språkfrågan, men går man i för att
ge tinget direkt makt i ekonomiska frågor och resursfördelning blir balansgången till
riksdagen nog svår.
Han påminner om att frågan om
finlandssvensk autonomi diskuterats förr.
- Frågan fördes fram redan efter
första världskriget när Ålandsfrågan avgjordes. Då föresvävade väl närmast nån
schweizisk modell med kantoner. Men den finlandssvenska styrande klassen inom
näringslivet ville inte ha den, man hade större nationella intressen. På 40-talet
diskuterades igen förslaget om Korsholms län. Den diskussionen kunde nog ha resulterat i
något om finlandssvenskarna varit eniga, men så var inte fallet.
- Men idag kan jag inte så någon
realism i självstyrelsetankarna, säger Jan Sundberg.
HANS JERN
Löntagaren 5.3.2001 nr
2/01 |
