– Egentligen är det ofattbart med allt snack om att arbetarskyddet är en fin grej. Här tar entreprenörerna fram egna kvalitetssystem men praktiken ligger långt ifrån teorin. Det finns en tydlig tendens att strunta i arbetarskyddet.

Däremot är Maanoja odelat glad över att asbestproven var negativa i fallet Järnhuset: partiklar i inandningsluften hade utsatt hela arbetslaget för risk. Men så här får inte asbestsaneringen gå till, inskärper han.

De största bristerna på elmontörernas arbetsplatser gäller byggnadsställningar och avsaknad av skyddsräcken. Maanoja konstaterar torrt att straffet för dödsförvållande ju är i klass med det för fortkörning.

– Men då försäkringsbolagen insåg att många eldsvådor orsakades av bristande utbildning i heta arbeten och beslöt att ersättningen är lägre om arbetstagaren bevisligen saknar tillstånd för heta arbeten, då blev det fart på utbildningen!

Arbetsgivaren bör också se till att varenda kotte känner till elsäkerhetsföreskrifterna, det ingår i utbildningen och kunskapen ska fyllas på efter hand. Så är inte alltid fallet och alla har inte heller och har skolning som förnyas med viss intervall. Här brister det ännu , precis som inte alla har utbildats i första hjälp som dock är obligatorisk.

Generellt sett finns fler problem på mindre arbetsplatser, planeringen är minimal och företaget lever ur hand i mun. Ofta slopas arbetsledaren, i stället skjuts ansvaret över på arbetslagets första man, s.k. kärkimies. Arbetsgivarens ansvar blir flummigt.

INGEGERD EKSTRAND