Det är dags för en storrazzia igen: uppdragen delas ut, rapportblanketter, arbetsplats- och arbetskollektivavtal slinker ned i overallfickorna. För första gången får de sällskap av en blankett för arbetarskydd: sociala utrymmen, bespsining, skyddsutrustning kartläggs. Premiär är det också för samarbetet med rörbranschen.

Med Esko Hurme vid ratten, Matti Ahokas från 049 som ciceron och xx från rörläggarna styr vi kosan österut, mot Solvik i Nordsjö där det byggs för brinnkära livet, både bostäder och offentliga byggnader. Ahokas, då ordförande för 049, tog initiativ till rundorna som inleddes 1995. Razziorna görs i Helsingfors, Esbo och Vanda. Hittills i år har 25 arbetsplatser granskats, under de här två majdagarna räknar man med att fördubbla antalet.

– Vi koncentrerar oss nu på mindre entreprenörer och blir oftast väl emottagna. Sedan följer vi upp med nya besök, säger Ahokas.

Ofta handlar det om lönedumpning, om ackord som räknats fel, om klumpsummor också på nybyggen. Kanske är det svårt att få ett arbetsplatsavtal eller så vågar arbetstagarna eller förstår inte att kräva kvittering för tilläggsjobb.

I ett skogbryn står byggbaracken invid den blivande skolan. Sähköarina svarar för elarbetena, Ari Martin basar för två yngre elmontörer. Förtroendeman finns inte.

Martin halar fram arbetsplatsavtalet, Ahokas ögnar igenom pappret.

– Efterfakturering, hm. Vi kommer och kollar och lär er räkna, lovar han generöst och ger Martin en godmodig puff, en Vallgårdsgrabb till annan.

I elmontörernas egna barack fikar Martins kolleger. Ahokas frågar om de hör till facket: en hör till ett annat fack, den andra till den privata arbetslöshetskassan.

Maten då? Martins mikrovågsugn följer med honom från jobb till jobb.

– Hjälmar har vi, overalls också, säger han och demonstrerar sina förstärkta skyddskor. Spikar som hugger rakt igenom gummidojor ger dyra läkarräkningar i längden. Det gäller att kräva, vi är här ett år. Barack ska det vara, ingen hundkoja, säger Martin. Ahokas påpekar att det säkert är lätt för Martin som hör till landstoppen i karate...

Helsingfors stad är byggherre. Trots det finns brister. Martin pekar på en svetsare som hänger med överkroppen utanför tredje våningen och svetsar nedanför. Svindel ska man inte ha.

– Räcken och ställningar saknas men det är vanligt, konstaterar Martin.

Ahokas fyller i rapporten. Nöjd?

– Det SÅG ju rätt hyfsat ut men arbetsplatsavtalet är inte gjort på godkänd blankett. Du, vi går över till min arbetsplats, ett skolbygge här intill så visar jag hur det SKA se ut.

– Pappret är späckat med detaljer, Ahokas drar fram timboken där varje tilläggsjobb är kvitterat. Extratimmarna utgör ofta 15 procent, ju fler desto mindre företag och dålig planering.

Under konjunktursvackan kom underleverantörerna in med storm. Men bryter de mot en bestämmelse är det huvudentreprenören som betalar. Ahokas har inget emot underleverantörerna, ofta små familjeföretag som flexar till max.

– Inget fel bara de följer avtalen. Men jobbar de dag och natt är det svårt för oss dagjobbare att hänga med i takten.

Ahokas arbetsplats är snygg, inget onödigt skräp. På övre plan hittar vi elmontören Teemu Tuomi som installerar ledningar. I ett cirkelrunt rum hänger de som spagetti från taket. Tuomi har tunna handskar på händerna.

– Sådana kan vi äldre inte jobba med, titta här, säger Ahokas och visar upp sina arbetsmärkta nävar.

Skyddsglasögonen är på plats då elmontör Mikko Lehtiniemi sågar plastlister.

– Så här ska en byggnadsplats se ut, säger Matti Ahokas från 049 och grinar förnöjt.

Granskargänget drar vidare i Solvik.

INGEGERD EKSTRAND