Europafacket talar om koordinering. Men, och åter men. Det är svårt att koordinera med bristfällig statistik, det råder en förtroendekris som förhindrar utväxling av information, och hur skall man koordinera förhandlingar då alla nationella centralorganisationer inte ens har avtalsrätt.

Dessutom konkurrerar förbunden på nationell nivå i stället för att komma överens om gemensamma förhandlingsmål eller förhandla tillsammans. Och hur skall man koordinera då det samtidigt överallt i Europa finns tryck på decentralisering av förhandlingarna.

Den europeiska fackföreningsskolan ETUCO ordnade i oktober ett seminarium i Madrid där man diskuterade euron och löneförhandlingarna. Deltagarna, som kom dels från blivande euroländer, dels från länder som stannar utanför och dels från några ansökarländer, var rätt ense om behovet av samordnade förhandlingsmål. Men samtidigt klagade man över hårda påtryckningar från arbetsgivarna som vill decentralisera avtalen och övergå till lokalt avtalande och, om sanningen ska fram, är det också så att både centralorganisationerna och förbunden i många länder tävlar inbördes. Därigenom saknas det förtroende som en koordinering förutsätter.

Koordineringen är ett vackert mål, men det är lång väg som återstår innan vi ser den omsatt i praktiken. Situationen försvåras av att arbetsgivarna koordinerar allt mer på sitt håll. Det finns klara tecken på att arbetsgivarorganisationerna kan komma överens om kursen bättre än arbetstagarparten. Principen att "söndra och härska" vinner terräng på arbetsmarknaden.

Bristfällig lönestatistik till förfång

Inom EFS överväger man allvarligt en koordinering som i själva verket är ett av EFS:s mål. Ekonom Emmanuel Mermet vid europeiska fackföreningsinstitutet ETUI har den bedömningen att kursdeltagarnas inlägg var mer positiva till en praktisk koordinering än diskussionerna i EFS:s styrelse eller i koordinationskommittén.

- Kanske man understryker koordineringens möjligheter mera i förbunden och centralorganisationerna än i EFS:s styrelse. Där är det problemen som har dominerat diskussionerna.

– Visst är problemen reella på grund av den bristfälliga lönestatistiken. Därtill kommer arbetsgivarnas motvilja mot storskaliga förhandlingar. Och koordineringen som mål kommer inte närmare av att det samtidigt råder hårt tryck på decentralisering av förhandlingarna, påpekar Mermet.

Mermet fäster uppmärksamheten på att lönejämförelser kan användas i vardera partens intresse. Facket i Holland kan motivera sitt lönehöjningskrav med att arbetskostnaderna i Danmark och Österrike är 27 euro och hos oss under 22 euro. Arbetsgivarens replik kan lyda att de portugisiska kollegernas arbetskraftskostnader är bara 7 euro och i Grekland under 12.

Koordination äger rum ändå

Antti Jokinen, forskare vid Metallarbetarförbundet i Finland, hänvisar till långtidsstatistiken över reallöneutvecklingen och påpekar att en viss lönehöjningskoordination har ägt rum. Ännu tydligare syns det att löneförhöjningarna förenhetligas om man granskar bara höjningarna av de nominella lönerna. Ännu på 1960- och 70-talen var det stora skillnader mellan löneförhöjningarna, men under det senaste årtiondet har skillnaderna betydligt jämnat ut sig.

Jokinen pekar också på de stora löneskillnaderna i Finlands närområden. En metallarbetares månadslön i Ryssland är 407 mk, i Estland 1 422 mk och Finland 10 427 mk. Det finns alltså också en lönedumpningsfara.

- Europeiska metallförbundet har redan en lång erfarenhet av koordinering. Arbetstidsmålen ställdes upp för många år sedan och de har i det närmaste uppnåtts. Olikheten i lönestrukturerna försvårar jämförelser mellan lönerna. Inom Metall har man börjat följa med köpkraften, den disponibla realinkomsten.

- Mångahanda jämförelser har gjorts, men alla har de något problem. Slutligen utredde vi hur länge en metallarbetare i vart land får arbeta för att skaffa vissa produkter. Det här säger någonting, men ger säkert inte hela bilden av lönerna i metallbranschen, konstaterar Jokinen och visar en stordia över den tid en montör-verkstadsmekaniker behöver för att skaffa sig ett kilo nötkött.

För många förhandlingsenheter

- Hos oss förs det som bäst förhandlingar i över 3 500 företag och 1 500 sektorer eller områden! Koordinera sedan avtalsförhandlingarna, säger Theodoro Escorial, medlem av spanska landsorganisationen UGT:s styrelse.

I Spanien är avtalsförhandlingarnas och arbetslagstiftningens historia ännu kort för på Francos tid fanns det ingen avtalsfrihet. Lagstiftning skapades först på 1980-talet och som bäst försöker regeringen försvaga lagarna och pracka sig på avtalsförhandlingarna. I den här situationen har centralorganisationerna UGT och CC.OO kunnat avtala om vissa gemensamma mål.

Mariano Diaz från CC.OO tillägger att första steget mot en koordinering har tagits i avtal där organisationerna har varit överens.

- I löneförhandlingarna verkar en koordinering mycket utopistisk, för förhandlingsenheterna är så många. Hos oss kan centralorganisationerna bara komma överens om en referensram som förbunden och den lokala nivån kan anse riktgivande. Vi har inte heller kollektivavtal för alla branscher, och 60 procent av avtalen ingås företagsvis. Så det blir ingen snar koordinering i Spanien, än mindre på EU-nivå, tror Escorial.

AINO PIETARINEN
Översättning: BERTEL STENIUS

- Om en husbyggares minimilön är 8 euro så finns det någonstans i ändan av underentreprenadkedjan någon som gör arbetet för 2 euro i timmen. Det är nödvändigt att komma överens om minimilöner, men också att övervaka underentreprenadkedjorna.

Enligt Kaufmann har Metall och Kemi börjat diskutera en samordning av målen. Problemet är att förbunden tävlar sinsemellan. Så finns det alltid grupper som inte godkänner koordinering. Hos oss vill t.ex. flygarna ha mer än andra, och i nästa omgång försöker den övriga flygtrafikpersonalen slita sig loss och gå sin egen väg.

- En koordinering verkar visserligen viktig men oerhört svår. I vissa frågor kunde man kanske koordinera målen i facksekretariaten och inom koncernerna.

Bozzanca anser att en koordinering är ett viktigt mål men på den italienska arbetsmarknaden utvecklas livets realiteter i en annan riktning. Inom landet konkurrerar både centralorganisationerna och förbunden häftigt sinsemellan.

- Att koordinera avtalsmålen lyckas inte i Italien och än mindre mellan olika länder eller på EU-nivå – åtminstone inte alldeles snart.

  Elena Gutiérrez, som arbetar med statistik på spanska UGT, såg problemet i lönejämförelse i att "lön" uppfattas på olika sätt i olika länder och att också statistiken är sammanställd på olika grunder.

- Hur kan man koordinera om de statistiska uppgifter som ligger till grund för det inte är jämförbara sinsemellan.

Det spanska problemet är enligt Gutiérrez en stor utbredning av deltidsarbetet och över 1,5 miljoner anställningsavtal på viss tid. Det första kravet är inte att jämföra lönerna med lönerna i andra länder utan att jämföra med heltidsarbetarnas och de ordinarie anställdas förmåner.

- Dessutom är det hos oss kvinnorna och invandrarna som kortjobben anhopas hos. Problemet är att de som sitter vid förhandlingsbordet är män, som inte har företagit sig att söka orsakerna till ojämställdheten.

  Roland Metz, som svarar för franska CGT:s löneförhandlingar, konstaterade att det som man är rädd för i Frankrike är att arbetsgivarna utnyttjar lönejämförelserna. Under de senaste åren har löneutvecklingen i Frankrike varit moderat, eftersom man håller på att övergå till 35 timmars arbetsvecka. Dessutom är det enligt Metz viktigt att höja minimilönen, för i dag är det betydligt fler än för några år sedan som arbetar på minimilön.

Avtalssystemet i Frankrike är liksom i Spanien helt decentraliserat, så det är inte lätt att koordinera. Visserligen har arbetstidsförkortningen ökat debatten på nationell nivå.

- Men jag är inte så pessimistisk beträffande möjligheterna att genomdriva gemensamma mål ens i ett decentraliserat avtalssystem, för enligt våra undersökningar blir 75 procent av kraven godkända vid förhandlingar på arbetsplatsnivå. Det finns alltså anledning att ställa gemensamma mål.

- Om löneförhandlingarna koordineras borde det också vara möjligt att koordinera strejkerna, vilket naturligtvis också förutsätter samtidiga förhandlingar.

De flesta EU-anhängare fanns i Luxemburg och Irland, där 72 procent stödde medlemskapet. Det lägsta understödet visade England, 29, Finland, 36 och Sverige, 33 procent.

Eurovalutan stöddes av betydligt flera, i Italien av 83 och i Luxemburg av 81 procent. Nästan varannan finländare, eller 49 procent, är för euro medan stödet är svagast i Sverige 29 procent och i England, 25 procent.

Sedan förra mätningen har stödet för euro ökat i samtliga medlemsländer medan de som stöder medlemskapet blivit färre.