Riktigt så radikala är ändå nästan inga aktiva politiker. De allra flesta politiker tror ju på staten i så måtto att de vill använda den statliga maktapparaten till att förändra samhället. De vill alltså påverka spelreglerna för det dagliga maktspelet, d.v.s. lagarna.

Många politiker och tjänstemän i etablissemanget har kanske å sin sida en övertro på lagstiftningens betydelse. De inbillar sig att lagstiftning och kultur är samma sak. Man inbillar sig måhända att folket är en samling försökskaniner som man får att springa i en viss riktning bara man ger de rätta signalerna med små lagförändringar, med små morotspengar, eller med allehanda upplysningskampanjer.

När det går bra tar etablissemanget åt sig förtjänsten, när det går sämre hittar man en mängd förklaringar i omgivningen, t.ex. "laman", dåliga massmedier, bristande undervisning i skolorna o.s.v..

Alkohol- och drogpolitiken är ett område där vi kanske får lov att konstatera att beteendet inte ligger i lagstiftarnas händer. Att någon verkligen på allvar tycks tro att ungdomarnas supbeteende blir bättre av att man späder ut mellanölet lite grann förefaller mig som varande nästan alarmerande naivt.

Utspädningen leder nämligen högst sannolikt bara till att det dricks ett större antal doser mellanöl, och till att somliga, d.v.s. kanske just problembarnen, hittar fram till starkölet, vinet och spriten ännu lite snabbare. Kanske sanningen är ännu mera alarmerande än ren och skär naivitet; det rör sig här om en skenmanöver vars syfte är att väcka medieuppmärksamhet — "något gör vi ju ändå".

Om man vill göra något verkligt betydelsefullt handlar det nog om andra saker. Samhällsstödd arbetstidsförkortning för föräldrar, positiv och nykter eftermiddags- och kvällsverksamhet för skolungdom o.s.v. Professionell verksamhet kostar pengar — och det är där skon klämmer. Det borde satsas miljarder på dethär och det inverkar på BNP-tillväxten. På kort sikt troligen negativt, men på längre sikt är jag övertygad om att det vore en väldigt bra investering att satsa lite mera på våra barn och ungdomar. Men, men det vill vi inte, fast ändamålet är bra ska det inte få kosta oss något av vår levnadsstandard. Då är det ju billigare med festtal, kampanjer och sloganer — och med att späda ut mellanölet.

Vill man inverka på kulturen måste man gå ned på djupet, arbeta på gräsrotsnivå, och det kostar pengar. Vi måste då välja bort en del av vår lyx och vårt överflöd. Stanna hemma från våra jobb, förtjäna mindre, nöja oss med mindre av allt, men vinna tillbaka kontakten med våra familjer, särskilt med våra barn och ungdomar.

Det är nog det som är "den enda vägen".