En typisk politisk diskussion på nationell nivå i Finland går ut på att statsminister Paavo Lipponen uttalar något. Dagen efter attackerar oppositionen Lipponen för hans uttalande. Dagen därefter anklagar Lipponen den politiska oppositionen för att vara populistisk. Diskussionen slut.

En annan sak som på sistone fått mig att undra över frånvaron av upphetsade diskussioner och radikala planer, är sdp:s, centerns och sfp:s debatter mellan potentiella partiordförandekandidater. Inte så att jag känner pressen att ta del i debatterna eller ställa frågor. Som norrman har jag inte rösträtt i riksdagsvalet och då tycker jag inte det vore rätt att jag röstade i kommunalvalet heller. Men dessa partiordförandedebatter får knappast mera än 30 sekunder på TV-nytt, om ens så mycket. Debatterna är artiga, artikulerade och tråkiga enligt mina bekanta som rör sig inom de politiska partierna.

Det att jag är norrman inverkar kanske på det faktum att jag inte helt förstår den finländska politiska diskursen. Men som en utomstående observatör tycker jag nästan synd om de, som funderar på att rösta i nästa riksdagsval. Valet står mellan en regering i alla regnbågens färger och en opposition som är nästan färglös. Att röstningsprocenten i vissa kommuner under senaste kommunalvalet var så låg som 40 procent är på så vis inget mysterium.

Men om jag vänder blickarna till den politiska debatten i Norge känns det inte bättre, det heller. Ett socialdemokratiskt parti som har ett rekordlågt stöd bland unga väljare, en politisk center som är så decimerad att den skulle tvingas lämna stortinget och ett högerparti som nästan en av fyra medlemmar inom FFC:s systerorganisation i Norge, LO, skulle vilja rösta på. Ja, då verkar den politiska diskursen i Norge kanske obegriplig för en finländare.

I Finland diskuterar man hur lågt man kan sänka understödet till arbetslösa och pensionärer. I Norge har staten så mycket pengar att den inte vet säkert vad man ska använda dem till.

Två länder, så nära varann, dock så långt borta.