Det är Lucyna Korhonen från Tanzania som fäller det välmenande omdömet om oss tröga nordbor. Själv har hon varit tillräckligt social för att funna sig väl till rätta; i sitt bostadsområde i Esbo och på arbetsplatsen: postens sorteringscentral i Böle. Hon tog en rivstarts i social uppvisning genom att skida damernas Finlandialopp, 15 km, sin första vinter i Finland. Då hade hon hunnit träna skidåkning i två veckor bara, men hade bra grundkondition att bygga på.

Lucy hör till den väletablerade grupp invandrare i finländskt arbetsliv som engagerat sig i att hjälpa invandrare och finländare att finna varandra i en mer mångkulturell arbetsgemenskap. Jobbet på posten är kanske inte det mest utmanade för en person med merkantil utbildning med inriktning på turism, men hon säger sig ha blivit väl mottagen på arbetsplatsen. Chefen får beröm. Han är öppen och flexibel.

– Själv försöker jag också vara flexibel och rakt på sak.

Hon tror att det kan finnas möjligheter till avancemang inom posten, men drömmen är ändå att i framtiden kunna arbeta med turism inom ramen för den egna firma som ligger i startgroparna.

– För det är på det området jag bäst kan utnyttja mina kunskaper och kontakterna till Afrika.

Mångkulturell Post

Posten är en mångkulturell arbetsplats med närmare 30 olika nationaliteter bland personalen.

– Här finns människor med mycket olika utgångspunkt, säger Jussi Lehmusvaara som leder arbetsplatsens Etmo-arbetsgrupp.

– Vi försöker främja kontaktakterna mellan olika etniska grupper. För faktum är att det väldigt lätt uppstår klickbildningar. Mänskor av samma nationalitet håller sig för sig. Det handlar om språksvårigheter men också om mentalitet.

– Och vi finländare är ju inte bäst på att få andra med i gänget.

Etmo-arbetet handlar också om att skapa etiska spelregler för arbetsplatsen, att motarbeta fördomar och diskriminering. Ett viktigt mål är att engagera invandrare som handledare för nyanställda och att rekrytera invandrare till förmansuppgifter.

Andra hemland

Det finns också invandrare som har fördomar, påpekar Lucy, mot andra invandrare och mot finländare. Och för en invandrare som kommit till Finland för att söka jobb här verkar det vara viktigt att inte bli betraktad som flykting.

Själv var Lucy gift med en finländare när hon 1998 flyttade till Finland. Maken hade jobbat med ett utvecklingsprojekt i hennes hemland. Nu är de skilda. Deras två barn, som är finländska medborgare, bor med Lucy och själv ämnar hon också söka medborgarskap.

– Finland är barnens hemland och också mitt andra hemland, understryker hon.

Hon har mött fördomar men också fått hjälp.

– Barnen har retats i skolan och kallats för somaliska flyktingar, men lärarna ingrep och redde upp situationen.

Stämningen i bostadsområdet där hon bor berömmer hon. Grannarna är vänliga och hjälpsamma. Hon har fått finländska vänner och barnen har kamrater som hälsar på.

Handlingsmodeller

ABB:s fabriker i Sockenbacka kan också de betraktas som mångkulturella — i finländskt perspektiv, bör man väl tillägga. Andelen arbetare med invandrarbakgrund är cirka tio procent, upplyser arbetarskyddsfullmäktig Juhani Topp och huvudförtroendeman Hannu Latva-Pietilä och man har startat ett program för integrering och förebyggande av motsättningar.

Juhani Topp betonar vikten av att arbetstagare med invandrarbakgrund blir ordentligt introducerade i arbetarskyddet redan från anställningens början.

– Det finns språksvårigheter att överbrygga och i en del fall kan det säkerhetstänkande som nuförtiden präglar vår arbetskultur vara mycket främmande. Rätten att ställa krav på den miljö man jobbar i och de villkor man erbjuds är inte heller nån självklarhet.

– Vi har inte haft stora problem, men om rasistiska tendenser dyker upp är det bra att ha färdigt uttänkta handlingsmodeller att följa, påpekar Latva-Pietilä.

Helt utan provokationer har man inte klarat sig. Det har förekommit att nån plockat rasistiskt material från nätet och hängt upp det på anslagstavlan.

– Sånt måste kvävas i sin linda innan situationen eskalerar.

Att låta saken bero, i hopp om att det inte skall upprepas, fungerar inte. Man måste ta i situationen, reda ut den och göra klart att sådant inte tolereras. Här har arbetsledningen ett stort ansvar, men alla; facket, arbetsgivarna och företagshälsovården, måste engageras, betonar Juhani Topp.

Attitydfostran är viktig för fördomar finns. Vi skall lära oss att se invandrare som en resurs. Ofta är det ju fråga om välutbildade, språkkunniga människor med kapacitet att göra mycket mer än det de anställts för.

Simon Akiki kom till Finland från Libanon för nio år sedan efter att ha träffat sin finländska fru på Cypern. Vid det här laget är han redan finländsk medborgare och lever ett väletablerat liv här. De senaste fyra åren har han jobbat som montör på ABB, arbetet motsvarar nästan den utbildning till el- och elektroniktekniker han fick i hemlandet.

Libanon är ett mångkulturellt land, framhåller Simon. Han berättar gärna om landet och vill rätta till de missuppfattningar som råder hos oss beträffande Libanon och mellanösternkonflikten. Libanon är fritt och demokratiskt, betonar han.

– Med den bakgrund jag har känns det viktigt att framhålla varje folks rätt att upprätthålla sina kulturella traditioner, men man skall också ta seden dit man kommer och rätta sig efter det som gäller i det nya hemlandet.

Av finländarna har han lärt sig en lugnare arbetstakt.

– I Libanon jobbade vi alltid i ett hektiskt tempo.

HANS JERN

– Facket måste förbereda sig på en framtid med betydligt större etniskt inslag på arbetsmarknaden, påpekar han.

Förbund som Servicefacket och Kommunal har kommit en bit på väg och har t. ex. informationsmaterial på flera olika språk, men mycket återstår att göra.

Willie är internationellt skolad och diplomatiskt lagd. Han uttrycker sig hellre i positiva ordalag än framför kritik. Rasismen är inget överhängande problem i Finland, men finns under ytan, har han noterat.

– Jag har lagt märke till att på mycket mansdominerade arbetsplatser kommer rasismen lättare fram än på arbetsplatser där det finns fler kvinnor.

Ett uttryck för diskriminering är att invandrare är hänvisade till mer anspråkslösa jobb än deras utbildning och färdigheter skulle räcka till.

– Och visst är det svårare för en invandrare att avancera i jobbet och få förmansuppgifter än för arbetstagare av finländsk härkomst.

Tydliga hierarkier finns också bland de etniska minoriteterna, bekräftar han. I sämst ställning är flyktingarna.

– Det är viktigt att snabbt komma in i arbetslivet. Nu tvingas speciellt flyktingarna vänta allt för länge innan de ens har chans till ett jobb.

I arbetet som koordinator stöder Willie Etmoverksamheten på Masa Yards, Esbo stads grönavdelning, Engel koncernen och Helsingfors universitets tekniska avdelning. Det handlar om att ordna möten, seminarier och diskussioner för att främja mångkulturell samverkan och tolerans. Han kan också agera medlare i enskilda fall och göra arbetsplatserna uppmärksamma på problem som förekommer.

Den röda tråden är att etnisk mångfald skall ses som en resurs i arbetslivet. Man kartlägger situationen på arbetsplatsen, bildar samarbetsgrupper och utvärderar verksamheten.

Willies väg från hemlandet Ghana till Finland gick via Schweiz där han studerade internationella relationer.

– Jag kom att intressera mig för Finlands ställning mellan öst och väst – då var det kalla kriget ännu en realitet – och fick via min professor möjlighet att inleda studier vid Helsingfors Universitet.

Studierna, som Willie finansierade med städjobb och arbete vid posten, resulterade småningom i en polities magisterexamen. Jobbet på posten ledde också till fackligt engagemang och aktivitet. Willie är fortfarande medlem i Postförbundet.

Arbetet som Etmo-koordinator är inne på andra året. Projektet fortsätter åtminstone ett år ännu.