FFC:s andre man, styrelsens vice ordförande Matti Huutola, 45, som tillträdde den 1 maj efterlyser av fullmäktige om drygt en vecka klara bud om hurudan löne- och uppsägningspolitik organisationen ska driva i inkomstförhandlingarna i höst.

Det intresserar Huutola och hela centralorganisationen att veta vad man tänker på arbetsplatserna om i synnerhet den solidariska lönemodellen och om resultat- och vinstbelöning.

– Jag är idel öra när det gäller vilken vikt och t.o.m. centralt innehåll fullmäktige ger ett mångfacetterat omställningsskydd, säger han.

Enligt Huutolas kalender borde man inleda förhandlingar om ett nytt inkomstavtal direkt efter självständighetsfestligheterna och befinna sig i hetluften i förhandlingarna kring årsskiftet.

– I mitten av februari löper avtalen ut och eventuella strejkvarningar borde därför ges en månad tidigare. Om vi eftersträvar en bred uppgörelse — vilket är önskvärt — finns det gott om problem och tiden är alltid knapp.

Arbetsgivarna och samlingspartiets politiker har denna vår satt inkomstpolitikens och trepartssystemets koncensusfartyg i rejäl gungning, menar Huutola.

– Om dethär talet och gläfset fortsätter måste vi på allvar ifrågasätta huruvida det finns ett uns kvar av en stabil och medveten samhällspolitik eller om vi går mot ett system där vi tar ut allt som finns att få och sparkar rejält när det behövs.

– Det ser utan tvekan ut som om vi har denna bild framför oss när vi sitter vid förhandlingsbordet i vinter, gissar Huutola.

Dags för egna initiativ

Arbetsgivaren har skjutit sällsynt skarpt, menar Huutola och han förklarar det med professionella företagsledare och en amerikansk företagskultur, där det är självklart att det är investerarna och ägarna som röjer spelbordet utan att låta sig störas av arbetarna eller av samhällets behov.

De hårda orden har drag av offentlighetsspel och det slags hotelser som arbetsgivarna hämningslöst serverade under recessionen och massarbetslösheten. Men så motiverar också patronerna själva sin kantighet med globaliseringens hårda lagar.

– Jag vill gärna se det också tvärtom, nämligen så att arbetsgivarna har fått nog av den initiativrikedom som facket har visat beträffande t.ex. omställningsskyddet.

– Nu borde vi bara stärka den idékraft som utgår från våra egna värderingar och för en gångs skull få skriva agendan för arbetslivet, med frågor som är viktiga för löntagarna.

Ryggsäck för lokala avtal

I motsats till sin föregångare har Matti Huutola ansvar för den lokala avtalsverksamheten på centralorganisationsnivå. Denna ryggsäck sitter som gjuten på denne timmermans och fackliga ombudsmans axlar. Huutola från Rovaniemi har personlig och mångårig erfarenhet av den lokala avtalsverksamheten.

– Nog finns det gott om utmaningar och ryggsäcken är tung.

– Fastän arbetsgivarna är snabba med att föreslå företagsbaserade avtal måste man alltid göra grundarbetet först och det handlar om att ändra avtal och t.o.m. lagar. Också arbetarnas vilja och möjligheter att ingå lokala avtal varierar stort på FFC:s medlemsfält.

Huutola själv är beredd att öka den lokala avtalsverksamheten.

– Om man sköter det rätt har man möjlighet att förbättra t.ex. atmosfären på arbetsplatsen, effektiviteten och de förmåner som de anställda kan få för sitt jobb.

Han påminner också om att de lokala avtalen stimulerar den fackliga aktiviteten på arbetsplatserna och håller intressebevakningsmaskineriet väl oljat.

Hänger på fältets kejsare

Huvudförtroendemännen och arbetarskyddsfullmäktige är mästarna på företagsbaserad avtalsverksamhet, säger Huutola.

– Jag vill påstå att förbunden, för att inte tala om centralorganisationen, ligger klart efter.

Därför tänker Huutola hänga så tätt som möjligt i hasorna på fältets kejsare. Redan i maj har han bokat in möten med förtroendemän och efter semestern fortsätter dialogen så tätt som det någonsin är möjligt.

– En bra målsättning är att träffa folk på arbetsplatserna minst en gång i veckan och att försöka förena arbetsplatsbesök med landskapsresorna. Jag vet redan nu att jag ofta kommer att få ge kalla handen åt många andra.

Huutola säger att han har märkt att medlemskontakterna är nödvändiga för den egna utvecklingen.

– Ofta händer det när jag har begripit en sak att det är någon av förtroendemännen som klär tanken i konkreta vardagsnära ord.

Allvarsord om Europa

Huutola inledde sin inlärningsperiod på FFC i februari och när Löntagaren intervjuar honom håller han på att samla stoff för sitt första offentliga framträdande — ett 1 majtal i Kuopio.

När det gäller sitt egentliga brödarbete, avtalspolitiken, har han materialet klart men utöver avtalsfrågor tänker Huutola säga några allvarsord om Europas framtid.

– Vi har inte i de egna leden ännu riktigt fattat hur viktig intressebevakningsfråga EU är och vilken värdebatalj som hela tiden utkämpas från unionens sida.

– Visst talar vi om behovet av ett socialt Europa och våndas när framstegen uteblir. Men medborgarna och löntagarna måste forma sitt eget EU, annars förblir makten och mandatet i händerna på finansvärldens och företagens lobbare.

– En chans att visa var skåpet ska stå har vi om drygt en månad då europarlamentarikerna ska väljas. Då kan den vanliga medborgaren utse sin lobbare i Europas viktigaste intressebevakningsorgan, Europarlamentet.