Barack 42 är hem för fyra personer. Här bor lyftkransföraren Markku Hyvönen och timmerman Kai Riskula.

– Inte är det ju som hemma. Barackerna är från 1970-talet och det drar kallt från golven. De nya barackerna där borta vid vägen står ännu tomma.

Det är tjugo kilometer till närmaste butik. Kvällsljusen från Raumo lyser på 25 kilometers avstånd så det är inte mycket som förgyller byggnadsarbetarnas fritid: bastu och teve. Veckosluten hemma är däremot rena festen: bastu, teve och någon som tvättar ryggen.

– Det var ju lönen som fick en att komma hit för att utstå detta. Men lönen har inte motsvarat förväntningarna. T.o.m. det omtalade s.k. Olkiluototillägget har gått vår näsa förbi.

De utkommenderade byggnadsarbetarna har ändå sitt på det torra: avtalsenliga reseersättningar, måltidsersättningar och dagtraktamenten betalas ut automatiskt. Vissa arbetsgivare betalar t.o.m. lön för restiden. Annat är det för dem som sökte jobb av de utomstående företag som är involverade i kraftverksbygget, såsom Hyvönen och Riskula gjorde.

– Till oss meddelande arbetsgivaren direkt att det här inte är något dagtraktamentsjobb. Vi får inte heller några resersättningar. Vi har visserligen en aktiv person här som för vår talan och försöker utverka åtminstone det s.k. Olkiluototilläget. Men det verkar inte lovande.

– Det enda vi har fått av arbetsgivaren är den här baracken.

Männens arbetsgivare är det franska byggnadsbolaget Bouygues Travaux Publics, eller "Puikki" som de benämner det här. Företaget bygger reaktorstommen och bränsleförrådet. Hyvönen och Riskula har jobbat här i ett halvt år.

– I bästa fall har vi minst tre år framför oss av ändlöst körande mellan hemmet och baracken. Om man orkar alltså. Med stigande ålder blir det allt tyngre i längden.

Körkilometer och CD-musik

Markku Hyvönen, 54, kör hit från Lundo, 125 kilometer från Olkiluoto. Hemfärden början omedelbart när arbetsveckan är över klockan 16.30 på fredagen.

– Det är i värsta rusningstrafik och om vintern blir färden besvärligare också av dåligt väglag och mörker. Jag kör tillbaka hit tidigt på måndagsmorgonen. I höstas såg jag en älg med kalvar.

Bilen är det inget fel på: en Volvo 60 S diesel, årsmodell 2005. Här handlar det inte om att försöka bevisa något, utan om den egna säkerheten.

När motorhuven är tillräckligt stark och stor får man en känsla av säkerhet.

– Jag bytte min Peugeot mot den här just med tanke på älgfaran.

För Hyvönen är det ingenting nytt att ligga på landsvägen. Förra gången han arbetade borta var för tjugo år sedan.

– Länge arbetade jag i hemknutarna men nu finns där inga jobb. Helt uteslutet är det inte att jag lämnar den här platsen när våren och sommaren kommer. Om jag alltså lyckas få jobb i Åbotrakten. Det hoppas också min hustru. Hon har svårt att fatta varför jag måste vara borta i veckorna.

– Men mycket beror ju också på hur arbetsförhållandena utvecklas här. Tidvis verkar det som om det fanns en oöverstiglig barriär mellan den finska arbetaren och den franska arbetskulturen. Och det blir inte bättre av att man ska försöka lösa konflikterna på engelska.

Tvåskiftsjobb ändrar tidtabellen

För timmerman Kai Riskula, 56 är det vardag med arbetsuppdrag på annan ort. Före Olkiluoto arbetade han i veckorna i huvudstadsregionen och körde dit från Östermark, 440 kilometer därifrån. Det här pågick ett tiotal år.

– Särskilt om man kör allena blir resorna tunga. Det var en orsak till att jag sökte mig hit på jobb, arbetsresan halverades. Ibland när jag kommer fram hit slår det mig att jag kunde ha lika mycket väg framför mig.

Men den kortare arbetsresan har sitt pris. Lönenivån i Helsingfors var en helt annan, likaså ersättningarna.

– En arbetsgivare betalade t.o.m. lön för arbetsresan, tolv timmar varannan vecka. Här vågar man inte ens drömma om något sådant.

För den som bor i Östermark är långa arbetsresor naturliga. Det finns bara inga jobb där.

– I något skede funderade frun och jag på att flytta söderut. Nu på äldre dar har vi spolat tanken och dessutom: vem skulle köpa vårt hus? Det gäller att hålla ut ännu några år, så lugnar det sig säkert med tiden.

Riskula kör med en stor Mercedes.

– I den här åldern måste nog en man ha en riktig bil.

För Riskula var paketbil ett måste, då han transporterade sina egna verktyg till byggena i Helsingfors. Nu räcker det att ta med sig ombyteskläder.

– Det är strängt förbjudet att ha med sig egna verktyg här. Från Frankrike kommer det alla slags hackor och sågar och någonting som liknar en hammare. Cirkelsågen tycks vara okänd för dem. Armerarna får nöja sig med hovtång.

Kärnkraftsbygget i Olkiluoto ligger långt efter i tidtabellen. Därför inför man två skift inom kort. Det påverkar också arbetsresorna. Varannan vecka kommer bilen att starta hemåt först vid halvelvasnåret.

Så ställs vi inför den resandes evighetsproblem: hur blir det med skatterna?

– Hittills har beskattaren godkänt våra resavdrag. När uppdraget blir långvarigt är det inte så säkert att det går vägen. Man skulle önska någon slags säkerhet och konsekvens i den här frågan. Åtminstone borde man få slippa den retroaktiva beskattningen.

MARTTI SUURINIEMI
Översättning: ASTRID NIKULA