– Staten tacklar produktivitetsproblematiken ur helt galen ända. Först vill man reducera personalstyrkan och först därefter vill man se hur produktiviteten har förbättrats. En ökad produktivitet borde synas som bättre service och bättre kvalitet på servicen. Sådant åstadkommer man inte genom att minska antalet anställda.

Vingisaar betonar att tjänster och personal borde dimensioneras på en sådan nivå och enligt en sådan tidtabell, att den nivå, kvalitet och tillgänglighet som riksdagen har slagit fast för servicen kan tryggas med rimlig belastning och bibehållen arbetshälsa. De definitioner som ekonomiskpolitiska ministerutskottet gjorde i december var ett steg i rätt riktning, frånsett rekommendationerna för personalminskning, säger Vingisaar. Vingisaar själv har en sista dust framför sig innan han själv går i pension: att få med en text i budgetramarna som tar hänsyn till personalen, ytterligare samma sak i det kommande regeringsprogrammet och igen en gång i budgetramarna …

Alltför kraftig minskning

Enligt JHL:s analyser är de planerade nedskärningarna helt otänkbara att genomföra, åtminstone enligt den planerade tidtabellen.

I de summariska nedskärningarna har man överhuvudtaget inte beaktat vilka nya uppgifter lagstiftningen beordrar inom t.ex. fångvården. Där pressas arbetarna redan nu till sitt yttersta, samtidigt som det finns uttalade krav på att minska personalen.

Inte heller inom försvaret, rättsväsendet, utbildningssektorn, polisen eller räddnings- och gränsbevakningsverksamheterna finns det, enligt Vingisaar många möjligheter att minska personalen.

Också i övrigt menar han att man borde ha närmat sig problematiken på ett helt annat sätt. Först borde man ha ställt upp tydliga målsättningar för produktiviteten och i samarbete med personalen definiera hur man skulle uppnå dessa. När det då hade stått klart vad man t.ex. kunde rationalisera med hjälp av datateknik, skulle man ha dimensionerat personalen enligt det verkliga behovet.

Personalplaneringen haltar

JHL-chefen Jaan Vingisaar ger inte statens personalplanering något gott betyg, snarare vill han tala om planlöshet. Genom produktivitetsprogrammet har man ställt ämbetsverken över ända och gjort personalen missnöjd. Ytterligare slår statens regionaliseringsprogram hårt mot arbetstagarna. Enligt Vingisaar borde regionaliseringen handla om nya funktioner. Att flytta existerande ämbetsverk skapar dubbla utgifter, eftersom alla arbetstagare inte kan flytta med sina ämbetsverk, trots att det förefaller möjligt om man ser till blotta skrivbordsskisserna.

Rent allmänt förefaller det som om produktivitetsprogrammets innehåll är skapat i byråkratins bastioner, fjärran ifrån verkligheten på arbetsplatserna.

Om Vingisaar hade fått råda, skulle man först ha förkovrat personalen i dess kompetens, motiverat arbetstagarna, utvecklat arbetsplatserna och samverkan mellan dem och skapat ett sporrande lönesystem. Produktivitetsfördelar får man också genom att effektivare utnyttja datatekniken och utveckla statens anskaffningsrutiner. Att däremot öka andelen köptjänster, bilda affärsverk eller bolagisera verksamheterna leder knappast till en ökad totalproduktivitet.

AINO PIETARINEN
Översättning: ASTRID NIKULA