– Vi arbetar på som om ingenting hade hänt. Vi vet inte hur produktivitetsprogrammet kommer att inverka på t.ex. personalens mängd, berättar Eira Kemper och Timo Sandman.

Avdelningssekreteraren Kemper är förtroendeman på arbetsplatsen och biträdande inspektör Sandman ordförande för JHL:s lokala förening i Uleåborg.

Norra Österbottens magistrat är en del av statsförvaltningen. Liksom landets övriga magistrater svarar den för befolkningsdatasystemet, förmyndarfrågor, handels- och föreningsregister och registreringen av båtar.

Magistraten har också andra uppgifter, såsom att utreda hinderlöshet vid äktenskap.

Samlivet med produktivitetskraven har inte förlöpt utan gnissel. Förvaltningen och byråkratin borde göras lättare, men tillsvidare har ingen talat om hur detta ska gå till i praktiken.

En förändring infördes vid årsskiftet, då en del magistrater slogs samman och tre magistrater fick nytt namn.

Bland annat Uleåborgs och Brahestads magistrater slogs samman till Norra Österbottens magistrat med enheter i Uleåborg och Brahestad och servicepunkter i Pudasjärvi och Haapavesi.

– Inga arbetsplatser gick förlorade i fusionen, berättar Kemper och Sandman.

Vid Norra Österbottens magistrat arbetar 55 personer plus magistratens chef.

"Arbetet förlöper smidigt"

Även om osäkerheten tär på sinnet har man ändå lyckats sköta de lagstadgade uppgifterna och Kemper menar att man inte behöver besvära de kunder man betjänar mer än nödvändigt.

– Jag behöver då och då s.k. aha-upplevelser och jag får dem också då vi är så flexibla i vårt jobb, säger förtroendekvinnan Eira Kemper.

Timo Sandman är av samma åsikt.

– Om jag gör ett fel förnekar jag det inte. Inte är jag fullkomlig, säger han leende.

Attityden syns också i arbetets resultat, för det händer ibland att kunderna uttrycker sin tacksamhet.

– Jag minns alla blommor man har skickat till mig, skrattar Sandman.

"Tillbaka till 1960-talet"

Det är däremot ytterst sällsynt att arbetsgivaren skulle tacka sin personal. Också i övrigt har atmosfären blivit hårdare, såsom i övrigt i arbetslivet.

– Vi har ingenting att säga till om. Visst lyssnar arbetsgivaren artigt, men det leder ingenvart, säger Kemper med den säkerhet hennes långa erfarenhet ger henne.

När hon själv började arbeta på 1960-talet hade arbetarna absolut ingenting att säga till om.

– Då frågade man oss inte om någonting. Vi fick yttranderätt på 1990-talet men nu är vi på väg tillbaka till den atmosfär som rådde på 1960-talet.

Arbetstagarna kan uttrycka sin åsikt genom att t.ex. meddela avvikande åsikt, men det har sällan någon verkan.

– Vår chef känner inte på riktigt till vad vi gör. Han diskuterar inte med oss, konstaterar förtroendekvinnan.

Kemper påpekar att även om chefen "inte måste känna till substansen, borde han se till att magistratens verksamhet löper och att människor orkar komma på jobb".

Hon befarar att det i annat fall leder till att servicenivån och kvaliteten lider.

– De här är sådana saker som påverkar atmosfären här, säger hon.

Lagen om samverkan i företag tillämpas inte heller i detta statliga ämbetsverk.

– I vårt avtal står det att möten enligt samarbetslagen skall hållas minst fyra gånger per år. Ifjol hade vi tre möten och det sista handlade om att grunda en chefstjänst, berättar Sandman.

Det finns hopp om en gynnsam förändring i och med att den chef som ledde Uleåborgs magistrat gick i pension vid månadsskiftet.

Till hans efterträdare utsågs vicehäradshövding Hannu Mäkelä, som tidigare var häradsskrivare i Brahestad. Man ställer säkert stora förväntningar på Mäkeläs chefskap för han har tidigare arbetat som utvecklingschef vid inrikesministeriet med uppdraget att utveckla magistraternas verksamhet.

Inget stöd från facket

Eira Kemper och Timo Sandman klagar över att de inte får hjälp från något håll, även man erkänner problemen.

– Inte ens fackets stöd har vi. Det lyckas inte att övervaka att samarbetslagen följs. När jag kontaktar JHL med något problem uppmanar man mig bara att kontakta arbetarskyddsdistriktet, säger Kemper.

Både Kemper och Sandman menar att fackförbunden är tandlösa, då allting skall avgöras på det lokala planet, inklusive hur statens nya lönesystem skall tillämpas.

Lönen beror bland annat på den lokala chefens värdering av arbetstagarna. Hans utlåtande avgör hur stor lön som betalas, eftersom man använder ett poängsystem som beskriver vad arbetet kräver.

Kemper och Sandman är som fackligt aktiva sällsynta fåglar på magistraten. Facklig verksamhet intresserar inte alla.

– Här finns tre medlemmar i JHL, resten är medlemmar i Pardia eller FOSU (Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade). Pardia är lätt att höra till när man inte behöver ta ställning till olika saker, säger Kemper.

Timo Sandman, 35, är rätt ny ordförande för JHL-föreningen och har arbetat på magistraten i sexton år. Eira Kemper, 61, påpekar för kollega att "vi har en lång och stenig väg att vandra".

– Något tack ska man inte förvänta sig, säger Kemper, förtroendekvinna sedan 1990.

SEPPO KORHONEN
Översättning: ASTRID NIKULA 

Julen 1999 gav magistraterna en hel del extra arbete då kommunernas förmyndarärenden flyttades över på staten. De kommunala förmyndarnämnderna upplöstes och också den hundra år gamla förmyndarlagen gick till historien.

– Det här har gjort vårt jobb ytterst byråkratiskt och intressebevakningen har fått orimliga proportioner, menar Eira Kemper och Timo Sandman. Bara i Uleåborg sysselsätter förmyndarärendena hela elva personer på heltid.

Större förändringar i regionens näringsliv har också påfört magistraten extra uppgifter, vilket bl.a. för några år sedan ledde till att man koncentrerade landets flyttningsanmälningar till telefoncentralen i Kemijärvi. Nu planerar man att centralen i Kemijärvi ska ta över befolkningsdataärenden från huvudstadsregionen.

– Den nya telefonservicen, som region- och kommunminister Hannes Manninen marknadsförde, är bara en politisk åtgärd som kniper jobben ifrån oss, slår Kemper fast.