Lauri Ihalainen, som lämnade ordförandeposten i FFC för en dryg vecka sedan, har under två decennier säkert varit den mest uthålliga förhandlare och segaste medlare på vår arbetsmarknad.

Fastän Ihalainens nästan två decennier långa karriär som FFC-ordförande är över malar hans idékvarn förslag efter förslag, liksom som underlag för kommande beslutsfattare. I och med att löneförhandlingarna förs ner på lokal nivå behöver vi spelregler för det lokala samarbetet.

FFC:s ordförande Lauri Ihalainen har varit en genuin inpoman, som har byggt inkomstpolitiska helhetsuppgörelser också där alla andra har förlorat sin tro på dem. Och så har han till slut lyckats med konststycket att få massorna samlade.

Det är nästan symboliskt att helhetsuppgörelsernas tid upphör samtidigt med att Ihalainens era är slut.

– Vi lever i en brytningstid, vart det slutligen leder, det är svårt att förutspå. Trots att man har begravt bokstaven I (som i inpo) så kommer vi att i en eller annan form att komma tillbaka till en situation där man samordnar den ekonomiska och arbetsmarknadspolitiken. Jag tycker det är värt att hålla detta i minnet.

– Dessa tider skulle förutsätta en inpo. Just nu saknas möjligheterna, eftersom arbetsgivaren har spikat sin principiella ståndpunkt. Det förefaller som att arbetsgivarna har samordnat den kommande förbundsrundan, den andra i rad, betydligt bättre än förra gången. Vi måste kunna svara på detta.

Branschvisa och lokala avtal

I avtalsverksamheten ser Ihalainen på sikt två riktningar. Ombyggnaden av förbundsstrukturerna leder till att intressebevakningen blir mer branschinriktad. Samtidigt ökar den lokala avtalsverksamheten.

– Avtalsstrukturerna följer förbundsstrukturerna. Om vi i dag lever med 220 kollektivavtal kommer de att bli betydligt färre i framtiden.

Den andra riktningen gäller den ökade avtalsverksamheten på det lokala planet.

– Arbetsgivarens strävan är ju inte bara att komma bort från inkomstuppgörelserna, för själva syftet är ju att försvaga och bräcka avtalens betydelse som skydd för löntagarna. Det här är motivet bakom försöken att flytta ärenden från de riksomfattande avtalen för avgörande på lokal nivå och så småningom kommer också löneavtalen att följa med.

– För intressebevakningens skull kan vi inte acceptera att de allmänbindande kollektivavtalen skrotas.

– Nej till inpo är bara första steget och det blir mer av den varan. Därför behöver vi starka förbundshelheter som har makt att förhandla. Men jag anser nog att också det lokala samarbetet måste stärkas mellan löntagarorganisationerna, över centralorganisationsgränserna.

Spelregler för det lokala samarbetet

– Jag har någon gång tänkt högt att löntagarcentralerna skulle behöva gemensamma spelregler för det lokala samarbetet. Det vore viktigt att vi har en gemensam syn på hur organisationerna bedriver samarbete och hur man kunde främja den lokala förhandlingspolitiken så att kollektivavtalens betydelse understryks. Ett avtal här är något vi säkert borde försöka åstadkomma, säger Ihalainen i ett råd till sin efterföljare.

Med gemensamma spelregler effektiveras den lokala avtalsverksamheten och det kunde samtidigt vara ett bra sätt att möta arbetsgivarnas försök att splittra och härska.

– Arbetsgivarna samordnar ändå sin verksamhet mycket effektivt och därför vore det viktigt om också arbetstagarsidan kunde bilda gemensam front, säger Ihalainen.

Framgång och motgång

Lauri Ihalainen räknar de inkomstpolitiska helhetsuppgörelserna, omställningsskyddet och andra beslut som har medverkat till människors trygghet som framgångar under hans ordförandeera.

– Nästa punkt är kanske överraskande. Den FFC-anslutna fackföreningsrörelsen spelade en betydande roll då vårt land anpassade sig till Europa, EU, den monetära unionen och utvidgningen. Det här är stort, ett projekt som vi inte har behövt ångra.

– Jag känner inte till något enda annat europeiskt land där arbetsmarknadsorganisationerna tillsammans skulle ha förmått analysera och värdera beslutens inverkan på arbetsmarknadspolitiken. Men vi försökte tillsammans se vad besluten skulle innebära.

– Lönejämlikheten är en fråga som inte har framskridit så som jag hade önskat. Vår rörelse har arbetat för lönejämlikhet, men strukturerna och marknaden har saboterat det. Situationen är faktiskt oroväckande ur ett jämställdhetsperspektiv. Jag måste erkänna att jag har misslyckats, åtminstone i mina egna ögon, säger Ihalainen.

En enig rörelse har bärkraft

Den gemensamma värdegrunden är den FFC-anslutna fackföreningsrörelsens styrka.

– I ett europeiskt perspektiv har vi en stark rörelse. Hemligheten är det osynliga arbete som utförs och vårt djupa inre engagemang.

– Det är viktigt att värna om det interna samarbetet. Jag har känt ibland att hälften av avtalsarbetet handlar om att få de egna att ställa sig bakom de målsättningar vi driver. Vi har över tjugo olika viljor som skall jämkas till en gemensam strategi för intressebevakningen. Tidigare gick skiljelinjen mellan de politiska grupperingarna men i dag gäller skillnaderna förbundens olika status och olika behov. Att kunna samordna dessa är en konstart som FFC har specialiserat sig på.

– Breda överenskommelser kräver en stark gemensam vilja. Vi kan inte gå upp till arbetsgivarna på Södra kajen om vi inte på riktigt har fullmakt att förhandla. Man måste vara helt förvissad om medlemmarnas stöd.

– Den här rörelsens styrka är de stora gemensamma värden vi har anammat. Det är fint att uppleva att förbunden går in för gemensamma uppgörelser även om någon sak kanske inte alls gagnar just deras medlemmar. Man har kunnat se helheten och dess betydelse.

En allt större utmaning för framtiden är, enligt Ihalainen, att värna om den FFC-anslutna rörelsens enhet. Hur skall man kunna hålla samman också vid separata förhandlingsbord under en tid av splittrade förhandlingar? Det är en utmaning som heter duga, för framtidens fackföreningsrörelse och för FFC, som Ihalainen helst skulle se som en mötesplats för samordning och koordinerat avtalsarbete.

AINO PIETARINEN
Översättning: ASTRID NIKULA