Jag har ett konfliktfyllt förhållande till mitt skrivande. Det finns de som säger att det är lika svårt att komma ut som författare som att komma ut ifall man är gay. Och det här har då inget med utgivningen att göra, snarare med utvikningen. Det handlar alltså om svårigheten i att berätta för andra människor att man skriver. Speciellt svårt, menar vissa, är det att berätta det för sina föräldrar och vänner. Föräldrarna ler ansträngt och frågar om man har tänkt sluta jobba med sitt riktiga jobb för att sitta hemma och skriva böcker, och vad ska släktingarna säga? Släktingarna frågar en "om man har skrivit några nya böcker" ungefär en gång i månaden (liksom… hur snabbt tror de det går?). Vännerna hummar och ser ner i bordet, flackar med blicken och bläddrar bland alternativa samtalsämnen. Sedan börjar de prata om Nisses och Stinas nya baby.

Personligen tycker jag att gayskap och författarskap inte går att jämföra. Ifall du är gay ska du ut ur garderoben, och om du är författare ska du in i den. I alla fall om man får tro den hetaste kulturdebatten i höst. Den som fick sin början på Dagens Nyheters kultursidor. Det är en diskussion som omvälver hela författarkårens existens och får vissa att vilja lägga hylsan på pennan för all framtid. Denna ovisshet! Vad ska framtidens (mode)vindar blåsa med sig härnäst? Och nu menar jag alltså inte Googlemania eller streaming eller Piratpartier eller IPRED-lagar eller upphovsrättsdiskussionen överhuvudtaget.

Nej, jag syftar på de verkligt svåra existentiella frågorna. En svår fråga, närmare bestämt: Är kulturkoftan ute? Och ifall det verkligen är så, är det då schalen som är inne? Jag menar … det här är en fråga som får oanade följder. Ifall kulturkoftan är ute kommer månget författarskap som är beroende av detta förnuftiga och mångsidiga kroppskamouflage att befinna sig i kris framöver. Vad ska Bo Carpelan göra då? Eller Claes Andersson? Eller alla de andra som år efter år har förlitat sig på att hålla munnarna öppna och knapparna stängda. Ska de nu göra tvärtom? Ska de iklä sig Adams skrud? Eller ska de böja sig för modevinden från Sverige och snällt vira schalen om halsen? Ska man öppna rehabiliteringscenter för tunga användare som helt enkelt inte kan avstå från sina olikfärgade knappar på egen hand? Svåra frågor. Men inte omöjliga.

Skulle man trots allt vilja hänga med i knutarna gäller det att hålla tungan rätt i munnen och schalen prydligt tillrättalagd. Om man betraktar bilderna av de kända kulturpersonligheterna som tydligen har fungerat som trendsetters den här hösten så förstår man att det inte är enkelt. Det gäller att välja färg, material och volym helt enligt hur man upplever sin rang inom kultureliten. Ju pösigare, färggrannare och pompösare, kanske i material som silke eller gulbrokad, desto större upplagor och ego. Sedan kan man ju skoja till det också och iklä sig enbart schalen och inget annat! Kanske något för Stefan och Staffan?

Men jag tror trots allt så här: Vi i Finland kan lugnt vänta tills dylika rikssvenska stolligheter har passerat. Den finska folksjälen är ju som känt inne på självmordslinjen något konstant, och att tvångsiklä de finska författarna en schal skulle vara som att sälja löpsnaror strax innan hängningsdags. Tack och lov brukar vi ofta vara cirka två år efter Sverige när det gäller modeflugor, och som finlandssvenskar kanske ytterligare tre. Jag anser att författarna gör bäst i att göra som jag då det kommer en ny modevåg som helt enkelt verkar vara alltför övermäktig. Dyk och håll andan. Om man väntar tillräckligt länge under ytan har den passerat då man kommer upp. Resten är bara eftersvall. Schalarna dalar men koftan består. Hörni. Tro mig — det här har man sett tidigare.