Ordet "kapitalism" härstammar från 1800-talet och syftar på ett samhälle med privatägt kapital. Ordet fick med tiden en negativ biklang och ersätts numera ofta med det mera harmlösa ordet "marknadsekonomi", eller något sådant. Man vill på så vis rentvå det moderna samhället från många av den tidiga kapitalismens avigsidor.

Det ska inte heller förnekas att många västländer, inte minst de nordiska länderna, lyckades nå en nivå där kapitalismen ersattes med en av omfattande sociallagstiftning och allmänna kollektivavtal tämjd marknadsekonomi. Såväl kapitalister som arbetare lät sig särskilt under senare hälften av förra århundradet nöja med detta och drog sig från "barrikader till kabinett" om uttrycket tillåts —"kapitalismen" förpuppade sig och gick i viloläge.

Det är detta efterkrigssystem som just nu håller på att luckras upp. Viljan att införa lokala arbetsmarknadsförhandlingar och individuella lönescheman är en del av detta mönster. Man vill splittra de gamla kollektiven i så små enheter som möjligt. Ofta hänvisar man till de dåliga tiderna. Den globala lågkonjunkturen skulle kanske inte i sig behöva medföra så radikala förändringar i sociala förmåner, arbets- och avtalsvillkor, men faran finns att den kommer att utnyttjas just i det syftet. I lönsamhetens namn kan man införa många rationaliseringsåtgärder och avtalsförsämringar som kanske inte vore helt nödvändiga på längre sikt men som tjänar den globala kapitalismen. Många av de mönster och tendenser som nu träder i dagen fanns med i bilden redan innan lågkonjunkturen slog till.

De gamla grekerna hade förhoppningsvis fel i så måtto, att det knappast blir någon återvändo till ett samhälle med den gamla typen av rövarkapitalism. Om vi betraktar dagens allt mera individualiserade arbetsmarknad ur de ungas synvinkel ser det ändå onekligen ut att bli en allt starkare segregering mellan de som lyckas skaffa sig en arbetskarriär och de som blir utanför. Den "nya kapitalismen" skapar otvetydigt en stor grupp av unga förlorare, många av dem välutbildade.

God utbildning behöver således inte vara någon garanti för att lyckas i den nya kapitalismen, för konkurrensen och urvalskriterierna ser ut att bli bara hårdare. Kommunikationsförmåga, livsstil och tom. utseende, allt tycks spela en allt viktigare roll. De som blir utanför hankar sig fram på ströjobb och allt mindre generösa sociala förmåner och bildar ett nytt "proletariat" (prekariatet).

På senare årtionden har "klasskampen" därför på sätt och vis förflyttats in i själva arbetarklassen och där blivit en individens kamp för överlevnad. Samtidigt som vi tillåter denna utslagningskamp pågå mitt framför våra näsor, talar vi om faran för "arbetskraftsbrist", närmast på grund av demografiska orsaker. Det är något som inte stämmer med den nya kapitalismen!