Krister Uggeldahl

  Jag läste häromdan – en bok som går under namnet Hotel California. Det finns en skiva med samma namn, signerad The Eagles, och faktiskt finns herrarna Frey, Henley & Co. med på ett hörn.

Boken handlar om musikscenen på den amerikanska västkusten under en tioårsperiod som börjar i mitten av 1960-talet, en tid när folkrocken var stor. Det är en ohyggligt välskriven sak som skildrar utvecklingen från det flummiga 60-talet till det mera cyniska 70-talet då pengarna och försäljningsframgångarna blir allt viktigare.

Den gemensamma nämnaren här är drogerna, sexet och ond bråd död. Men författaren Barney Hoskins hittar också många försonande drag, inte minst på det musikaliska planet. Det här var ju en era när artisterna fick tid att utvecklas, att hitta sin grej.

Men det var då det. "The Age of Aquarius" har för länge sedan övergått i ett tidevarv av adhd. Nu gäller det att vinna eller försvinna och det går inte att som tidigare plocka upp oslipade diamanter, flytta in i en studio och vänta på det stora genombrottet. Som kanske aldrig kommer.

Å andra sidan är ett skivkontrakt inte längre nyckeln till framgång. Det finns tusen andra vägar, såsom en välbesökt hemsida, smart marknadsföring och en image som når utöver det här med trasiga jeans, hål på strumporna och dåligt sprithuvud.

I bakgrunden har vi den digitala revolutionen som ju inte endast är av ondo, klart det. Många talar om en "demokratiseringsprocess", både när det gäller produktion och distribution.

Följaktligen ska ingen slipsnisse längre komma och säga att Anderssonskans Kalle inte kan spela hajdare. En skiva ska han också få göra, om än i hemstudion. Och sen ska hela härligheten ut på MySpace. Madison Square Garden nästa, alternativt byalagets lillajulsfest.

En annan trend, i kölvattnet av att skivförsäljningen rasar, är att livespelningarna ökar. I sommar har vi haft besök av såväl Bruce Springsteen som Madonna och AC/DC. De rullande stenarna har vägarna förbi oftare än recessionen och även The Eagles knackade på – efter att tjommarna legat vid poolen och rullat tummarna de senaste tjugo åren.

Hurjakiva, visst, om vi bortser från den saftiga räkningen. Samt det faktum att alla de riktigt stora artisterna, de musikaliska giganterna, kommer att vara pensionerade om sisådär tjugo år – möjligtvis med undantag för Jagger & Richards som lär harva på för evigt.

Vem eller vilka ska vi då samlas kring? Frågar jag och får svaret att nya förmågor hela tiden ploppar upp, att undertecknad trillat av lasset för länge sedan. Kanske det, men hur många av dessa artister hänger med tillräckligt länge för att hinna göra ett personligt avtryck?

 KOMEDI
"Ja, herr minister", politisk satir av det giftigare slaget, från 31/8, TV1
– Vet inte hur många gånger den brittiska komediserien repriserats, men det kvittar. Sällan har väl den oheliga alliansen mellan tjänstemän och politiska beslutsfattare skildrats med samma skärpa som i mötet mellan Pauls Eddingtons gröngölingsminister och Nigel Hawthornes tjänstemannakucku. Bättre än så här blir det bara inte, alltid lika roligt.

DRAMA
"Den hårda lagen: London", kvalitetsdramatik i lagens namn, från 6/9 TV1
– Med sina 17 säsonger på nacken är snut- och åklagarserien Law & Order en av de mest långlivade på teve, ett stycke kvalitetsdrama som ynglat av sig ett flertal spin off-serier. Och nu styr man kosan mot Storbritannien och London. Skådespelarna, bland dem Bradley Walsh och Jamie Bamber, är relativt okända men det är texten och lagspelet som avgör.

TV-FILM
"Den svarta nejlikan", diplomatisk ryggrad i fascismens Chile, 2/1 TV1
– När Salvador Allende störtades i september 1973 var den svenska diplomaten Harald Edelstam (Michael Nyqvist) en av de få som ställde sig på barrikaderna. Med livet som insats gick han in för att rädda vad som rädda kundes. Den engelska språkdräkten gör sig inte alltid i Ulf Hultbergs och Åsa Faringers spelfilm, men visst är det här gripande och upprörande stoff.