 Asbestosen
tog tolv arbetskompisar
Erkki kämpar vidare
 Isbrytarens däck och sidor isolerades mot kylan.
Asbestsprutorna var i full gång, dem passerade Erkki Ranta flera gånger om dagen
på väg till sin arbetsplats där han hanterade plåten som skulle göra nybygget till
ännu ett bevis på finländsk fartygsbyggnadskonst.
Varken de som hanterade asbestsprutorna
eller de andra på varvet använde skydd på 50- och 60-talet. När munskyddet kom var det
av tunt papper och konstaterades senare inte vara till någon nytta. Andra skyddsmetoder
följde.
För plåtslagaren Erkki Ranta och
många av hans arbetarskamrater på Wärtsiläs varv i Helsingfors var det då redan för
sent. Asbestexponeringen hade skett, den ena arbetskamraten efter den andra försvann.
- Inte funderade vi mer över det utan
konstaterade bara att "se kuoli", han dog. Nu har så många arbetskamrater
dött att det gör ont att tänka på det. De jobbade som plåtslagare, rörarbetare,
inredningsmontörer. Själv har jag försökt kämpa på så gott det går, säger Erkki
lågmält.
Vi träffas en gråruggig februaridag
på FFC. Metallhuset vid Hagnäs torg är välbekant för Erkki Ranta, 65. På 70-talet
och en bit in på 80-talet var han huvudförtroendeman på varvet.
Till Helsingfors kom Ranta från
Kuhmalahti 1957, gick i plåtslagarskola på varvet och började arbeta där. Nya
isbrytare, många av dem polarisbrytare, byggdes på löpande band, och isolerades mot
kylan med krokidolit, blå asbest, utblandad med vatten.
- Vad det var för ämne tänkte vi
inte på utan gjorde det jobb vi ålagts. Vi arbetstagare visste inte att ämnet var
farligt, att sjukdoms- och dödsfallen berodde på asbest. Först då varningar för
asbest gavs utomlands, bl.a. i Sverige, vaknade vi.
Asbest förbjöds småningom också
här - i nybyggen. Isbrytare och andra fartyg som kom in för reparation innehöll asbest
och gör det än i dag.
Process mot arbetsgivaren
Sommaren 1983 sov sig Ranta genom
semestern. Ett läkarbesök resulterade i direkt transport till HUCS där han togs in med
diagnosen vatten i lungorna. I juli 1985 fick Erkki officiell bekräftelse på att han
drabbats av asbestexponering som lett till pleura plack, ärrbildning i bägge
lungsäckarna. 1988 gick han i olycksfallspension från jobbet som servicekarl på
arktiska forskningscentret Warack.
- Andningen fungerade inte, jag fick
dra ned på farten och orkade kanske gå 50 m, trappor var inte att tänka på. Hade jag
inte själv vänt mig till Metall och dåvarande Lungsjukeförbundet hade jag inte fått
någon rehabilitering. Astmapatienter, dem bryr man sig om, men inte om oss.
Försäkringsbolagen borde stå för rehabiliteringen, det är ju i arbetslivet jag
förlorat hälsan. Jag har fått lära mig att leva med sjukdomen. Mitt motto är att
aldrig ge upp, säger han.
När Metall i slutet av 80-talet
frågade om Ranta var villig att ställa upp i en rättsprocess gjorde han det direkt.
Ranta hjälpte till att ta fram fakta, åklagaren väckte åtal mot två chefer på
Wärtsiläs Helsingforsvarv. Enligt åtalet hade de i strid med
arbetarskyddsförpliktelserna utsatt tretton personer för asbestexponering.
- Jag var den enda som fortfarande
levde, de övriga sakägarna var anhöriga till tolv som dött. Vi tyckte vi hade bevis
för att arbetsgivarna gjort sig skyldiga till försummelse, men det räckte inte för
rätten. Vi fick inte ens rätt att föra ärendet vidare till Högsta domstolen. Det jag
fick var en mindre engångsersättning från försäkringsbolaget, inget för sveda och
värk. Anhöriga till de som dött fick inget alls.
Men Erkki Ranta tänker fortsätta att
tala om asbest, kräva att frågan utreds, att asbestproblematiken tas på allvar.
- Frågan är om vårt rättsväsende
agerade rätt. Varför inte föra ärendet vidare till EU-domstolen? Om så behövs är
jag redo att åka dit, säger han bestämt.
Nya processer inte uteslutna
 Arjo Suonperä, jurist på FFC, var den som
drev processen på uppdrag av Metall. I hans arbetsrum finns ett stort skåp med
handlingar. Dåvarande rådstuvurätten förkastade åtalet och kravet på
skadeersättning 1989, samma gjorde hovrätten. Processen pågick fram till dess Högsta
domstolen vägrade ge tillstånd att överklaga i september 2000.
- De lägsta rättsinstanserna ansåg
det inte bevisat att rekommenderade maximivärden för luftföroreningar, inklusive
asbest, som gavs på 1970-talet överskridits.
I slutet av processen insjuknade den
ena av direktörerna i en asbestrelaterad sjukdom. Det här tog rätten med i sin
motivering: det är inte troligt att någon skulle riskera sin egen hälsa. Vore det så
enkelt skulle väl ingen heller köra en kollision, säger Suonperä torrt.
I Metalls fotspår drev Pappers ett
halvt dussin rättegångar med krav på ersättningar. Samtliga asbestexponerade hade
överlevt, men fått men. I HD blev Pappers mål prejudicerande, och det var med
hänvisning till det man vägrade ge metall tillstånd att överklaga sitt domslut.
Suonperä förstår Rantas önskan att
föra ärendet till EU men säger att beslutet är Metalls.
- Arbetsgivarna hoppas säkert att
prejudikatet innebar slutet, men nya processer är inte uteslutna. Det svåra är den
långa latenstiden, 20-30 år innan symptomen kommer. Den asbestexponerade dör ganska
sent, men alltid för tidigt jämfört med de som inte exponerats. Men han är inte
längre anställd, arbetsgivaren finns kanske inte kvar, det finns ingen som undersöker
och inser sambandet mellan dödsorsak och asbestexponering. Asbest är användbar för den
som vill bryta mot arbetarskyddet, man blir inte fast så lätt, påpekar han.
INGEGERD EKSTRAND
Löntagaren 5.3.2001 nr
2/01 |
