Heidi Luostarinen, 30, vet bättre än de flesta vad snuttjobb innebär. På sin nuvarande arbetsplats i Heinävesi, Kuusentupa verksamhetscentral för utvecklingshandikappade, har hon gjort tolv olika snuttar. När det har varit som bäst, eller ska vi säga som värst, har hon vikarierat sig själv.

Snuttarbetarens arbetshistoria är brokig som mormors trasmatta.

– Direkt efter grundskolan började jag i företagarutbildningen för jordbruks- och hushållsbranschen i Orimattila. Efter det har jag hoppat in i varierande slags jobb. Jag har varit personlig assistent på ett daghem, parktant, jordbruksavbytare, stalldräng och så har jag varit mammaledig ett par svängar, räknar Heidi upp. Snuttarna har varat allt från två veckor till ett år.

Heidi Luostarinen blev färdig närvårdare år 2000. Hon började jobba med handikappade år 1996. Fastän arbetslivet har varit splittrat menar Heidi att hon har haft tur.

– Jag har aldrig upplevt det särskilt stressande att söka jobb, på något sätt har det alltid ordnat sig. Arbetslös har jag inte behövt vara så mycket, någon enstaka vecka då och då. Men nog kräver det initiativförmåga att ständigt höra sig för efter jobb på andra håll än hos arbetsförmedlingen.

Barnen vind för våg

Som mor är ändå Heidi Luostarinen ordentligt frustrerad. Snuttarbetarens möjligheter att få dagvård för sina barn är obeskrivligt svåra.

– Om man inte kan säga med säkerhet om barnet behöver dagvård när snuttjobbet är över eller inte så mister man platsen. Våra barn har gått igenom så gott som alla vårdplatser i hela Heinävesi, en del av platserna flera olika gånger. Att få en bestående relation mellan barn och vårdare kan man bara drömma om. I verkligheten slängs barnen från den ena platsen till den andra, ondgör sig Heidi.

Till yttermera visso har vägen till dagvårdsplatsen ibland varit omänskligt svår.

– Då vi tidigare inte hade bil fick man lov att släpa ungarna till fots fem kilometer tidigt på morgonen och sedan samma rumba hem på kvällen.

Den tyngsta perioden med långa avstånd till dagvården inföll till råga på allt samtidigt som Heidi hade ett sysselsättningsstödjobb på annan ort.

– Då var det inte långt till gråten: jag fick tre mark mer i månaden i handen än om jag hade stannat hemma på FPA:s grunddagpeng för dagvårdsavgifterna måste också skötas. Det blev inte mera kvar än själva arbetets glädje, suckar hon.

Fattig men inte hungrig

Heidis löner har nog varit av samma storleksklass som de fastanställdas. Heidi och hennes man har hittat på fler inkomstmöjligheter: varje höst fiskar de kräftor och det har gett ett nätt tillskott till kassan. Ändå har familjer inga placeringssvårigheter precis.

– Vi har inte ens talat om att skaffa egen bostad eller något sådant. Fattig får man vara men inte gå hungrande, tycker jag. Inte ens under de svåraste tiderna har jag börjat ransonera potatisportionerna. De senaste fyra åren har vi kunnat åka på semester men före det hade vi tio år då vi inte behövde resa någonstans alls, ja kanske till kompisarna i Lahtis …

För något år sedan fick Heidi Luostarinens man fast anställning och den värsta ängslan var över. Och nu i mars belönades även Heidi för sin uthållighet: hon fick besked om att hon blir fast anställd handledare för de utvecklingshandikappade: Heidi får ansvar för dagcentralens avdelning för träarbete.

Två snuttar på varandra

Heidi vill ändå påminna om att alla inte har samma tur som hon. I hennes omedelbara näromgivning finns det människor som gör flera olika snuttar på diverse olika arbetsplatser för att på något sätt få ihop det antal arbetstimmar som ger en förtjänst.

– Det krävs ett otroligt pusslande för att få det att gå ihop. En vecka för en snuttjobbare kan ibland innebära jobb från sju på morgonen till nio på kvällen utan pauser, eller så följs ett morgonskift i hemvården av ett nattskift på sjukhuset och så ytterligare en morgontur på något annat jobb! En del dagar bara inte går att få ihop, och man har ju ingen möjlighet att välja eftersom här gäller allt eller inget.

– Samtidigt håller man hela tiden människor i spänning: man meddelar inte i tid när folk tar ut semester och det betyder att snuttjobbaren inte vet om han ska förbinda sig vid en kortare jobbsnutt eller våga vänta sig ett längre engagemang som han får besked om först senare.

– I vårdbranschen är det redan regel att det inte finns några regler alls. Inte ett enda arbetsskift är möjligt att genomföra utan stödsysselsatta eller snuttjobbare.

Det som också förvånar Heidi Luostarinen är att kommunerna gärna anställer sökande från andra orter.

– Varför försöker man inte sysselsätta den egna kommunens invånare, undrar hon. Många är de som har lämnat hemtrakterna för att söka sin lycka i Trängsel-Finland.

JOHANNA WESTERSUND

  En snuttjobbare jobbar när andra har semester eller firar veckoslut. Ungdoms- och fritidsledaren Nina Kervinen, 23, gjorde obestämda snuttjobb i ett par års tid, hon gjorde en sväng som au pair i Bryssel och hade tur till sist: förra sommaren kunde hon fira sin första semester efter att ha fått fast jobb som vårdbiträde på Leväniemi verksamhetscenter i Heinävesi.

Det värsta med att vara snuttjobbare var tiden som stödsysselsatt.

– Jag hade nog för bråttom att söka arbetsmarknadsstöd, det hade säkert lönat sig att söka vilket jobb som helst på egen hand, men visst, som stödd sysselsatt kom jag in i socialbranschen som jag önskade.

– Man förhåller sig så konstigt till stödsysselsatta. Inte är de arbetare och inte är de arbetslösa heller utan någonting obestämt där emellan. Givetvis är det alltid vikarien som har jouren i skiftarbete om arbetsplatsen arrangerar något rekreationsevenemang. Det är svårt att tränga in i den sociala gemenskapen på arbetsplatsen och det kanske inte ens är värt besväret eftersom man jobbar bara en kort tid.

Snuttjobben uppfyllde inte arbetsvillkoret för inkomstrelaterad dagpenning så det blev en konst att lära sig överleva på grunddagpenningen.

– Om jag sedan råkade få ett riktigt jobb för en tid så undrade jag nog hur det hade gått att klara sig på en inkomst som var flera tusen mark mindre.

På sin nuvarande arbetsplats studerar Nina vid sidan om jobbet för att bli närvårdare men just nu känns arbetslivet inte som det allra viktigaste: i slutet av februari såg familjens förstfödda dagens ljus, vilket betyder att Ninas medelpunkt flyttades till hemmet.

– Jag kan inte svara på frågan om den fasta anställningen påverkade beslutet att skaffa barn men just nu känns det rätt, säger Nina Kervinen.