Pirilöfjärden
skimrar i kvällssolen nedanför stugan. I köket lägger fackavdelningens ordförande Kristina
Granroth sista handen vid kaffet och gräddtårtan. Karl Ehnvall, kassör för
Spets- och Bandarbetarnas Fackavdelning nummer 147 i Jakobstad, spejar ut mot vägen
— hur många blir de på den traditionella augustiträffen, den sista.
Inte många men tillräckligt för att lägga ned 147:an. Ehnvall har räknat ut att
avdelningen fick en livslängd på 58 år 2 månader och 3 dagar, från starten i juni
1945 då arbetarna på Lassfolks spetsfabrik anslöt sig till 100 procent. Då var
medlemmarna 94, tio år senare närmade sig medlemsantalet 200.
– Att gå med i facket var en självklarhet men på fabriken fick inte
mötena hållas i början, säger Ehnvall och konsulterar sina franska streck. Sjukkassan
som grundades på Luciadagen 1947. Tänder drogs ut gratis men plomberades inte. Behövdes
en tandprotes kom överkäken ena året, neder dito följande. Glasögon, läkare och
medicin var gratis för den som betalat en liten slant till kassan.
Jakobstad, liksom avdelningarna i Ekenäs, Oravais och Vasa gick med i Finska
Textilarbetarförbundets svenskspråkiga sektion som grundades 1953.
– Medlemsavgiften började dras direkt från lönen 1956, arbetstiden förkortades
till 45 timmar 1959, samma år grundades arbetslöshetskassan och lönen började komma
via banken, berättar Ehnvall.
Det första treåriga avtalet 1966 blev en besvikelse: prishöjningarna åt upp
lönelyften. Samma år infördes 40 timmars arbetsvecka.
Först försvann Lassfolks…
Sjuttiotalet inleddes med uppsägningar, permitteringar och arbetstidsförkortningar.
Några år senare följde långtidspermitteringar och Lassfolks gick in för fyra dagars
arbetsvecka. Billigimporten slog hårt och i slutet av 80-talet drabbades textilindustrin
av konkurser och nedläggningar.
En torsdag i april 1992 såldes Lassfolk till INKA. Först dagen därpå fick
personalen besked. Den sista oktober kördes spetsar, band, hängslen, skosnören,
strumpeband och korsetter till soptippen, fabriken lades ned och 46 textilarbetare stod
utan jobb. Omskola sig och byta bransch, eller stämpla var de alternativ som gavs.
Fackavdelningen togs över av PT-Neule, som gått med i 147:an 1984, och Kristina
Granroth blev ordförande.
– År 2002 var också PT-Neules saga all, tio medlemmar friställdes. Själv fick
jag jobb inom metall, de andra började på bageri, satte sig på skolbänken eller
hamnade i pensionsslussen. Åldern kom emot, inte var det lätt för 50-åringar att få
jobb, säger Granroth.
… nu står 147:an i tur
Textils organisationssekreterare Tuula Ruokonen svingar klubban. Vanan har hon
inne, 147:an är inte den enda avdelning som försvunnit i textilkrisens Finland.
– Medlemmarna, också de som stämplar vill höra någonstans, säger Ruokonen och
föreslår att Kokkolan Teva i Karleby, där de 360 medlemmarna har eget kansli.
Ingen opponerar sig. Arkivet går till Jakobstads museum, som tidigare fått foton och
videon från Lassfolks sista tid, de kontanta medlen överförs till en fond och ska gå
som stipendier till skolelever.
Ruokonen tackar avdelningen för all facklig aktivitet.
– Och vi tackar för oss, säger Karl Ehnvall enkelt.
Ny modell för ny tid
Tårtan — och minnena — kommer fram. Trion Gurli Hatt, Rita
Helander och Ruth Herrmans, med sammanlagt 89 år på Lassfolks, gick olika
vägar 1992: Rita har varvat sysselsättningsjobb på biblioteket med att gå och
stämpla, Gurli hade gärna jobbat men hittade sig i pensionsslussen, och Ruth fick
invalidpension.
Alla tre har varit sekreterare i 147:an, Rita också ordförande. Mötena var
välbesökta, många hölls här i Pirilö.
– På sista tiden har verksamheten "tasmats av", avtagit men så är
endast några tiotal av våra medlemmar längre i yrkesverksam ålder, säger Karl
Ehnvall.
Men minnena finns kvar, största del positiva, berikande.
– Gärna hade vi sett att någon fortsatt med fackavdelningen men ingen var
intresserad, säger duon Karl och Kristina.
Tuula Ruokonen känner också hon ett visst vemod. Också i 147:an blev
generationsväxlingen en för svår nöt att knäcka.
– Är det så att vi försöker prova ut för stora stövlar åt folk? Tidigare
utgick vi från att avdelningarna klarar sig själva och besöken från förbundet var
få. Själv har jag några avdelningar som jag speciellt månar om då en ny generation
tagit över. Dem besöker jag några gånger per år och vi ringer varandra ganska ofta,
säger hon.
Problemet heter tid, i viss mån också att stora och små fackavdelningar inte alltid
inser varandras svårigheter, menar Ruokonen.
På flaket till havet
Vid påtåren väller minnenas flod fram. Sommarfesterna då arbetarna med familj
bänkade sig på lastbilsflaken och umgicks, åt och doppade sig i havet i Pörkenäs.
Julfesterna var enastående, med teater, dans och bankett. Och vardagen däremellan hård
men man trivdes ihop.
– Gemenskapen var bra på Lassfolks ända till slutet. De flesta av oss hade
jobbat där så länge så vi växt ihop, säger Ruth Herrmans.
För Rita Helander var Lassfolk något som alltid funnits: både hennes mor och mormor
var gamla lassfolkare.
– Minns ni vilken blick "ingenjören", Werner Lassfolk, spände i
en på sin morgonrunda, frågar hon. — Då gällde det att vara på rätt ställe!
Men godhjärtad var han, han beviljade sina arbetare lån till bostad och bil, utan att ta
någon ränta.
I många jakobstadsbors lådor lever Lassfolk kvar som spetsar och skosnören, inköpta
då slutet var ett faktum.
– Korta serier var vår nisch, marknaden var inhemsk utom en kort tid då vi
sålde på Ryssland. Det var jättedyrt och jättejobbigt. Och inte var arbetarna alltid
så glada då vi montörer kom och tog ned vävarna mitt i allt, minns Ehnvall som jobbade
som montör i 38 år.
Lite lomhörd är han, den forna arbetarskyddsfullmäktigen, liksom de flesta gamla
lassfolkare. Bullret, med decibel kring 100—110, drabbade hörseln innan
arbetarskyddet kom in i bilden på allvar på sjuttiotalet.
– Nu blir det mera tid för mogendans, skrattar Karl Ehnvall och hans 147:or
stämmer in i skrattet. Träffarna har lassfolkarna lagt på is men inget kan ta kål på
de gemensamma minnena. Och gemenskapen.
INGEGERD EKSTRAND
