Från ödemarksstugans gårdstun hörs dragspelsmusik. Till de mjuka tonerna av finsk folkmusik eldar man i bastun, kokar soppa, sågar ved och röjer upp. I sjön vittjas näten. Naturen är tyst. Ljuden av stillsamt pysslande blandar sig med dragspelets toner och bär långt över sjön. Inte en granne på mils avstånd.

Vi befinner oss på Statsfackets sensommarevenemang i Rostua i Juga. Det vilda landskapet lockar deltagarna ut på fotvandring till grannsjön. Man vandrar längsmed vägen men befinner sig snart i den vida skogen.

Alla vandrare har sitt eget förhållande till naturen, om det så är medfött i någon av de finska urskogarna eller har vaknat till liv senare.

– Det är ju just ens förhållande till naturen som kräver att man då och då får bege sig till skogs för att finna ro och samla kraft, funderar man under vandringen.

Marja-Leena Silvennoinen som dagligdags assisterar handikappade på servicehuset i Joensuu är första gången med på sensommardagarna.

– Jag ville tillbringa ett veckoslut tillsammans med likasinnade och jag ville se den här platsen som folk har talat så mycket om.

Marja-Leena är förtroendeman på sin arbetsplats och en föreningsmänniska som har deltagit i många kurser. Ett ödemarksveckoslut utan föredragningslista känns fint.

– Det är trevligt att bara vara tillsammans och småprata med varandra. Man kommer att fundera över mångt och mycket och får lyssna till andras funderingar. Då är det lätt att bli bekant med andra.

Kö till vandringskurser

Det är nog inte första gången man hör dragspelsmusik på den här backen. Det har säkert funnits goda underhållare bland det femtiotal skogshuggare som har huserat här. Mittemot huvudbyggnaden har det funnits en butik, på stranden en bastu och ett stycke ifrån ett stall för femtiotalet hästar.

Statsfacket har hyrt platsen för femton år och iståndsatt den på talko. Alla byggnader har numera rum för inkvartering, de är vackert rödmyllade och taken är förnyade. Stallet brann ner i tiderna och på dess grund har man gjort en strömförsedd lägerplats för husvagnar. Denna sommar byggde man en ny brygga.

Sensommardagarnas arrangör, distriktssekreterare Kari Ervelius från Uleåborg, berättar att man kommer att bevara den nuvarande servicenivån. Det är en ödemarksplats som man kan komma till för att plocka bär och svamp, för att fiska och bada bastu.

– För vart år har den här platsen blivit allt mer omtyckt. Förra sommaren gick Rostua om stugorna i Levi i popularitet och är nu plats nummer ett bland Statsfackets medlemmar.

Sensommardagarna är en fortsättning på förbundets rehabiliteringstalko. Man ville arrangera en gemensam aktivitet i Rostua eftersom det fanns en efterfrågan. Här håller Statsfackets också sin vandrings- och lövbrandsvecka, ruska, som normalt har arrangerats i norr.

– Till vandringveckan är det kö, våra medlemmar har verkligen tagit till sig detta, berättar Ervelius.

Förbundet som paraply

Timo Väänänen, 30, som studerar databehandling vid Joensuu universitet är nykomling i fackliga sammanhang. Han är medlem sedan tre dagar.

– Det här gänget var det lätt att ansluta sig till, det här är ingen klubb för inbördes beundran, säger han. Den unge mannen från mellersta Finland lärde sig vandra i naturen redan som barn. Han tillbringade sin barndoms somrar hos mormor i Kuhmois.

De fackliga frågorna har mognat småningom.

– Jag har plockat upp information lite här och där. Det lönar sig att vara medveten om fördelen med att vara fackligt ansluten och bädda lite för livet framöver. Det finns ju mycken arbetslöshet i branschen.

Väänänen planerar att i höst tillsammans med förbundet göra en informationstrailer om facket för sina studiekamrater.

Kari Ervelius och avtalssekreterare Keijo Kaleva, som har stuckit sig in i Rostua, berättar att man inte har satt in några fackliga föreläsningar på programmet.

– Förbundet är bara ett paraply för de här dagarna, deltagarna vet nog var vi står, säger Ervelius.

Servicemontören, fackaktiva Heikki Anttonen, 50, från gränsbevakningsstationen i Imatra, är med för andra gången. Den här gången har han med sig sin nya livskamrat Raija-Liisa "Raisa" Leinonen. Anttonen tycker att det är på sin plats att esboflickan Raisa får bekanta sig med vyerna i östra Finland och de har en god fritid tillsammans. Anttonen bekänner att han gillar fågelsången, aftonrodnaden vid sjöstranden, dragspelsmusiken och sommarnaturen.

HILKKA JUKARAINEN

 Löntagaren 5.9.2003 nr 7/03