Solen börjar skina då fotografen bromsar in
framför Fundias port i Dalsbruk. Ösregnet, vår ständiga kamrat på resan i västerled,
har upphört. Bilar och bussar gör oss sällskap, Metalls sommardag lockar 1 300
medlemmarna i Egentliga Finland och Satakunda till Kimitoön.
– Att träffas och umgås är det väsentliga. Gemenskapen stärks, säger Esko
Antikainen och Niilo Lundell från Metall 54:an och Fundia. Tillsammans med
Niilos hustru Anne-Maj Lundell och Gunilla Söderholm, Metall 69 och
Björkboda Lås, har de planerat evenemanget i ett halvt år. För första gången hålls
sommardagen på en svensk ort.
– Skiftena rullar på så vi är kanske inte så
värst många dalsbrukare i farten, konstaterar fackavdelning 54:s ordförande Sven-Olof
Sjöblom, på pass för att visa metallare med familjer runt i Fundias innanmäte.
Många väljer ett luftigare alternativ. Proppfulla sightseeingbåtar kör i skyttel ut
i skärgården. Också bussarna till Skärgårdsparken och Blåmusslan fylls.
Späckat med musik
Glada miner skvallrar om att humöret är på topp då vi snitslar mellan ponnyryttare,
volleybollspelare, pil- och stövelkastare, rundar hoppslottet där barn med lyckliga
målade katt- och trollansikten tjoar glatt. I snart sagt varje buske händer något.
Vänsången, Ystävän laulu, skallar lite trevande över huvudarenan. Månntro
påverkas publiken av konferencierens rundhänta löfte om en natt med en riksbekant
exbackhoppare för den som klämmer i bäst.
Björkbodas förtroendeman Gunilla Söderholm äntrar scenen med sin kör Baltic Gospel
Singers. Publiken låter fötter trampa takten ännu ivrigare då Dalsbruks dragspelsklubb
river av skärgårdslåtar och dansmusik. Solisten Ralf Nummelin sjunger med
inlevelse sjunger om Helga-fröken i badet, följt av New York, New York.
– Dragspelsmusik har alltid legat dalsbruksborna om hjärtat, kommenterar
dragspelaren Ralf Eriksson, en i den tolvhövdade skaran där både
exkommundirektör Curt Dannström och kommundirektören Klas Nyström ingår.
– Fint program, säger Sara och Ines, två veteranmetallare och ler
förnöjt på sin bänk i solskenet.
Häftigare blir det då Steel Pan Lowers från Karis med eldsjälen Ari Viitanen
äntrar scenen. Oljetunnorna på 200 liter och mindre terpentinkärl klingar ljudligt.
Instrumentet har rötter i Karibien men Steel Pan Lowers spelar skickligt allt från
Sibelius till Jimi Hendrix.
Veteraner och barnfamiljer
I f.d. mekaniska verkstaden lassar Salla Saarinen upp rejäla lass med knackkorv
och potatissallad. Jouko-Henrik Palomäki ser belåtet på.
– Som veteranmetallare är det roligt att träffa gamla kamrater, säger
Palomäki, som i 27 år tillverkade ugnar i Kumo.
Veteranerna var många i bussen från Kumo, liksom i den från Harjavalta, berättar Erkki
Lehtinen, pensionär redan i dryga 25 år.
– Tjugofem år i oavbrutet treskiftsarbete i smältverket hann gott till, säger
konstaterar Erkki som utnyttjade Outokumpus dåvarande system och gick i pension vid
fyllda 53 — och då byggde ett egnahemshus.
– Aldrig har Erkki mått så bra som nu, inflikar hustrun Helvi. Erkki, 80 fyllda,
berättar att han knipit medaljer vid veteran-FM på skidor.
Ulfsbybon Jouni Vähä-Savo kollar utbudet av infoblad och t-skjortor. Sonen Lauri,
5, kramar lotterivinsten, en grön spelask.
– Jag ville göra något roligt med sonen och det är alltid trevligt att se en ny
ort, säger pappa Jouni innan duon hastar vidare till hoppslott och pilkastning.
Kimitograbben Robert Meller, 11, har prövat på att kasta boll, ringar och pil.
Stöveln flyger drygt 16 meter.
– Jag kommer igen nästa år, säger han och kastar en blick på pappa Sven-Olof
som fungerar som ordningsman.
– Kanske, säger pappa Meller som tycker det bästa med dagarna är att metallare
från olika föreningar kommer samman.
Tage Sundman, svensk sekretare på Metall, för bok över stövellängderna.
– Hit kom jag som gäst och se nu, ler han godmodigt.
Veteranerna och barnfamiljerna dominerar — men var finns medelåldersmetallarna?
Stövlar och lotter
Eva Eskills och Anna-Lena Sjöblom i Röda Korsets röda overaller står
på pass . Ett plåster har gått åt och duon väntar sig inga större tillbud.
Ungdomsektionen från metallfacket i Satakunda representeras av en tiomannatrupp. Tommi
Aapakari säljer lotter och delar ut pennor, som tröst, så ingen behöver gå
lottlös därifrån.
– Jag blir så less på att folk påstår att vi ungdomar inte är intresserade av
intressebevakning. Vi tar också vårt samhällsansvar, utbrister Sandra Vuorisalo,
28, svetsare på Mäntyluoto Works, och besvarar beredvilligt frågor om medlemsavgift,
karenstider och permitteringar. Metallbranschens knepiga sits sparkar i gång ungdomen.
– Förstås "säljer" vi facket också med morötter, säger Sandra och
berättar om årets stora happening, en konsert i Åbo i november.
Fundas Wires förtroendeman Bo Vilander gick av passet klockan sex i morse men
är på plats med hustrun Berit.
– Det är fint att sommardagen ordnas i Dalsbruk men lite mer kunde vi ha
framhävt den svenska kulturen, tycker Bo och prisar också han gemenskapen.
När distriktsordföranden Kimmo Kaihlamo kliver upp på scenen för dagens
första tal, faller de första regndropparna.
INGEGERD EKSTRAND
