– Det var många som redan hade sträckt upp
händerna och gett upp hoppet. Så deprimerande var början av 90-talet också i Kajana.
Valet stod mellan att finna sig i ödet eller komma på något nytt. Idén att slå samman
städ- och matservicen kom från arbetarna själva, berättar KAT:s huvudförtroendeman Marjatta
Oulujärvi.
– Efteråt har det kommit fram att arbetarna hade en mängd
färdiga planer som de dock inte tordes komma fram med. Rädsla följde i osäkerhetens
spår.
Hela utvecklingsprocessen har utgått från arbetarna själva. I annat fall hade de
stora förändringarna aldrig kunnat genomföras så väl, menar Oulujärvi.
Under årens lopp har man i Kajana liksom långsamt vuxit in i kombinationsarbetet. Det
tar alltid tid att luckra upp attityder. Oulujärvi tar sig själv som exempel och säger
att hon först var helt främmande för tanken att utöver köksarbetet också börja
städa.
– Efteråt har vi skrattat gott åt vår inställning i början för vi har ju
sett att den överlevnadsmodell vi byggde fungerar och är konkurrenskraftig. Särskilt
viktigt har det varit att man inte gjorde om allt på en gång utan att man genomförde
förändringarna stegvis, exempelvis i samband med att folk gick i pension. Också
utbildningen kräver sin tid så det är klart att det inte fanns tillräckligt med
kombinationsarbetare i början. Vi har lyckats hålla koll på processen och det får vi
tacka arbetsgivaren för som har låtit oss skynda långsamt.
Överenskommelser och utvecklande
När man i Kajana upplevde ett behov av att ändra arbetstiderna förhandlade man fram
ett lokalt avtal om arbetstiderna. Avtalet innebär att alla inte börjar sin dag
samtidigt utan kommer vid olika tider.
I köken är man van att arbetet börjar sjutiden. I dag börjar en del sin dag på
förmiddagen och somliga först på eftermiddagen. Efter vissa anpassningssvårigheter är
det nu många som inte alls saknar de tidigare arbetstiderna.
– Det lokala avtalet gör det möjligt att arbeta längre dagar under skolåret
och vara mera ledig om sommaren då det är färre munnar att mätta.
Arbetarna i Kajana är glada över att ha kunnat avtala lokalt men förbundet lär ha
knorrat trots att kollektivavtalen medger den här möjligheten. Förbunden tycks inte
riktigt hänga med i hur verkligheten ser ut på arbetsplatserna i dag tycker Oulujärvi.
– Utvecklandet är fortlöpande men det kräver oerhört mycket av
huvudförtroendemannens tid. Hela tiden föds nya idéer men man måste ha tid att
diskutera också, att överväga olika alternativ. Det är viktigt, för också hos oss
har de bästa idéerna kommit från arbetarna själva och hela arbetstagarkåren måste ha
kunnat omfatta reformerna innan de kan förverkligas så smärtfritt som möjligt,
konstaterar Oulujärvi.
Nya utmaningar väntar
Kajanakommunalarnas huvudförtroendeman Marjatta Oulujärvi vill betona att processen
ingalunda är slutförd. Nästa utmaning gäller att få lönerna uppdaterade enligt det
ökade ansvar mångyrkeskunnigheten och ledandet av de självstyrande teamen innebär.
Förhandlingar pågår.
– En annan viktig sak som måste lösas under de närmaste åren är hur gänget
ska orka. Arbetstakten är nu maximalt uppskruvad och arbetarna blir inte yngre.
– I fortsättningen måste vi också få ta in nya arbetare. Det bästa vore om de
fick möjlighet att en tid arbeta sida vid sida med en äldre arbetstagare. Då skulle
kunnandet gå vidare av sig självt och de nya arbetstagarna fick utbilda sig till
mångkunnighet och också i övrigt lära sig rutinerna.
De äldre är också intresserade av deltidsarbete och deltidspension. Det är många
som tror att de kommer att orka bättre då. Men också utbildningen och de nya
arbetsmetoderna med nya maskiner har gjort det hårda arbetet lättare.
AINO PIETARINEN
Översättning: ASTRID NIKULA
