Det oaktat kvarstår nog Metall som den samarbetsinriktade och samhällsbärande kraft man vant sig vid att förbundet skall vara. Det gav kongressen tydligt besked om. I de centrala frågorna står metallarna eniga. Förbundsledningen valdes utan skorrande biljud (nästan), inkomstpolitiken backas upp, Finlands EU-politik duger på ett allmänt plan också åt Metall. Något uttalat krav på folkomröstning om EU:s nya grundfördrag ville kongressmajoriteten inte ha.

Av diskussionen att döma kunde kvinnorna sägas vara på kommande inom Metall — men ser man till siffrorna är vägen lång ännu. I toppen är mansdominansen total.

Inriktat på inpo

Ett centralt inkomstavtal som ökar köpkraften och förbättrar tryggheten och villkoren för de anställda är vad Metall eftersträvar i nästa avtalsrörelse. Inkomstpolitiken är det instrument som bäst tryggar reallöneökning åt alla grupper, har det visat sig. Men inkomstavtalet bör utvecklas så att branschernas behov bättre kan beaktas, påpekar förbundet. En konkurrenskraftig löneutveckling skall tryggas för alla avtalsområden. Formuleringen kan läsas som en antydan om att förbundet godtar större lönespridning blott alla får nån del av kakan.

Kravet på bättre omställningsskydd finns klart och tydligt inskrivet i kongressens beslut. Uppsagda arbetstagare skall garanteras hjälp till ny anställning. Detta skall ske genom ett personligt program för omskolning och utbildning som kan leda fram till ett nytt jobb. Kongressen konstaterar att omställningsskyddet kan förverkligas enbart inom ramen för ett inkomstpolitiskt avtal, men uttalar inget direkt ultimatum.

Kollektivavtalspolitiken diskuterades ingående. Löneutvecklingen inom metallbranschen har inte precis rosat marknaden de senaste åren. I själva verkat har Metall halkat bakåt i lönestatistiken. Förbundets egna undersökningar visar att medellönen inom metallbranschen ökade med ca 20 procent åren 1996 — 2002, då ökningen inom hela industrin var ca 24 procent. Det oaktat var kongressen beredd att hålla fast vid en solidariskt lönepolitik där kvalitativa krav drivs jämsides med de kvantitativa. Metall vill tillsammans med arbetsgivarna gå igenom lönestrukturerna för att se vilka förändringar som bör göras för att lönesystemet bättre skall återspegla förändringar som skett visavi arbetsuppgifter och -förhållanden. Kraven på mångkunnighet och ökat ansvar skall också beaktas.

I arbetstidsfrågan går Metall en medelväg. Man vill förkorta arbetstiden i takt med EU:s centrala industriländer. Ett uttalat mål är att under kongressperioden utreda möjligheterna till en andra vintersemestervecka.

Globala regler

Världshandeln är fri först när också facket kan verka fritt i alla länder; har rätt att organisera arbetstagarna och kan strejka vid behov. Metallarbetarförbundet slöt upp bakom Internationella metallfederationens krav att världshandelsorganisationen WTO bör se till att dess medlemsländer idkar handel endast med länder som följer gemensamt överenskomna regler för en social globalisering. Kinas och en del andra länders sätt att drar till sig arbete med hjälp av dumpade arbetsvillkor är något världssamfundet enligt ILO:s grundstadga bör reagera på.

Kongressens konstaterande av detta rubricerades i nyhetsförmedlingen som ett uttalat krav på bojkott av Kina. Egentligen handlade det om ett påpekande om att WTO och ILO också i fallet Kina bör följa sina egna regler. Nödvändigheten av att förnya spelreglerna i världshandeln och skapa globala arbetslivsregler och miljönormer lyftes likaså fram.

I fråga om EU:s utvidgning intog Metall en positiv attityd. Fackets ställning och påverkningsmöjligheter tryggas bäst i ett grundfördrag som säkerställer basrättigheter och socialklausul också i de nya medlemsländerna, menar Metall. Ett yrkande på folkomröstning om EU:s nya, kommande, grundfördrag förkastades med klar majoritet.

Kvinnofattigt

Metalls ordförande Erkki Vuorenmaa (sd) sitter stadigt i sin sadel. Han valdes till sin andra mandatperiod helt utan konkurrens. Och han fick den uppbackning av kongressen han behöver för att framgångsrikt kunna driva den utstakade politiken.

Förbundssekreteraren Erik Lindfors (vf) omvaldes likaså. Eftersom han pensioneras under mandatperioden noterade kongressen att Matti Mäkelä (vf) är på förslag till efterträdare och gav förbundets fullmäktige fullmakt att förrätta valet.

Också i övrigt förrättades valen enligt uppgjorda noter. Av förbundsstyrelsens nitton medlemmar är åtta nya, av fullmäktiges 59 medlemmar är närmare hälften nya. Som fullmäktigeordförande fortsätter Jukka Kärnä med Raimo Nieminen, Pentti Mäkinen och Terttu Vilén som vice ordföranden.

Det är här vi möter det första kvinnliga inslaget i Metalls ledargarnityr. Bland de ordinarie i förbundsstyrelsen ryms bara en kvinna, Päivi Ahonen, i fullmäktige sitter elva kvinnor på ordinarie plats.

Detta väckte en del klander både i möteslokalen och kuloarerna — men valen förrättades enhälligt.

Det svenska inslaget i metallstyret stärktes genom att Kjell Grönqvist från valdes till styrelsemedlem som representant för telebranschen. Jakobstadsbon Lars-Olof Karlström fick förnyat förtroende på den styrelsepost som i stadgarna vikts för en svensk representant.

HANS JERN

Matts känner sig något vilsen i kongressvimlet i Tammerfors. Men förbundet har föredömligt nog ordnat med simultantolkning och diskussionerna har varit intressanta.

Löneutvecklingen inom Metall har varit i underkant, menar han. Klyftan till svenska löner är kännbar på Åland. Med tanke på möjligheterna att få in nytt folk till branschen är detta inte bra. Särskilt skickliga svetsare är en bristvara.

Ett centralt inkomstavtal står ändå högst på agendan.

– Jag är illa rädd för att skillnaderna ökar ännu mer om det blir förbundsavtal. Och risken för strejk ökar.

Avtal som sluts efter strejk brukar inte ge bra utfall i det långa loppet, är Matts erfarenhet.

Politiken svår bit

Första resans gosse är på sätt och vis också Leif Pousár, försäljare på ScanAuto. Han hör till dem som blev metallmedlem genom fusionen mellan Bil- och Maskinbranschens Union och Metall. Men det visar sig att han redan tidigare under sin yrkeskarriär varit medlem både i Handels och Metall.

– Metall har tagit väl hand om våra intressen, säger han. Vi har ju den gamla förbundspersonalen som kan våra avtal på Metalls kontor.

– Nästa steg är nu att jämka ihop våra avtal med Metalls avtal. På verkstadssidan har processen startat, på bil- och maskinförsäljningssidan där man har provisionsbaserad lön är det mer komplicerat. Första steget borde vara att få en minimilönetabell till stånd.

Det är drive i bilhandeln just nu och det brukar tyda på att ekonomin mer allmänt är på väg uppåt.

– Särskilt åtgången på tunga fordon vittnar om att det finns förtroende för ekonomin.

Det har varit intressant att följa med diskussionen i kongressalen, tycker Leif, det Metall säger har tyngd i samhället.

– Den politiska biten av diskussionen har varit svår. Sådant höll vi inte på med i BMU och det borde inte heller finnas med i den fackliga verksamheten, anser jag.

Kall höst

Avtalsrörelsen mot slutet av året kommer att bli mycket svår, förutspår Ulf Heimberg, arbetarskyddsfullmäktig vid Rautaruukkis fabrik i Lappvik.

– Fältet väntar sig krafttag. Metall kan inte gå med i en uppgörelse på vilka villkor som helst. De löneeftersläpningar som onekligen uppstått måste knappas in.

Också på Ulfs agenda är ett centralt avtal ändå det första alternativet, men inte det enda.

– Ordet strejk har inte helt fallit i glömska.

Arbetarskyddfullmäktiges ställning är en fråga Ulf Heimberg känner speciellt för.

– Beträffande tidsanvändning och ersättning borde skyddsombuden komma till samma nivå som förtroendemännen. Det är ett svårt arbete som kräver att man är insatt i komplicerad lagstiftning om t.ex. kemikalier.

Skiftarbetarnas problem är något en arbetarskyddsfullmäktig ofta ställs inför.

– Skiftgången leder till att man i många hänseende står utanför det övriga samhället. Det är påvisat att sjukdomsbenägenheten ökar vid skiftgång. Sömnproblem förekommer och familjelivet lider.

– Skiftarbete kan inte helt undvikas men borde minimeras. Skifttilläggen borde höjas kännbart.

– Jag stöder också varmt införandet av en andra vintersemestervecka. Man kunde börja med skiftarbetarna.

På Ulfs lista över nödvändiga reformer under kongressperioden finns vidare en översyn av Metalls lönesystem Parake.

– Parake var bra när det kom, men nu har löneskillnaderna blivit för stora. Systemet måste ses över och vi måste få in mer pengar i Parake.

– Vi har inom kvinnonätverket smått på skämt sagt att vi till nästa kongress måste se till att vi har en kvinna att lansera som ordförandekandidat.

Det är inom Metalls låglönebranscher i elektronikindustrin och den lätta metallindustrin kvinnorna finns. Där är de ofta i majoritet på arbetsplatserna.

– Om en kvinna säger att hon vill ha en post ser man snett på henne. Männen kör över oss. Men vi är på kommande, vänta bara.

Kvinnorna gick framåt i kongressvalet och fick 81 av 492 mandat vilket gör 16,5 procent. I förbundsfullmäktige har kvinnorna lyckats få 18,6 procent av de ordinarie platserna. Men högre upp i hierarkin är kvinnorepresentationen tunn. Den ena posten i styrelsen blir i procent uttryckt 5,3. Av hela medlemskåren är tjugo procent kvinnor.

Karrikka ser ett samband mellan låglöneproblematiken och kvinnorepresentationen.

– De starka männen tycker ibland att det inte är så väldigt viktigt vad man betalar för lätta kvinnojobb.

Felet ligger hos dem som för ut jobben, inte hos dem som utför dem, påpekar hon för Löntagaren.

– Jag förstår bitterheten man känner när man blivit utan jobb, men jag känner också till de förhållanden arbetarna lever under i de länder dit jobben förs. De behöver varje slant de kan få. Vi skall inte känna avoghet mot dem som får jobben, vanligen blir de hårt utnyttjade.

Hon vill ingjuta hopp och framtidstro i de finländska metallarbetarna.

– Visst finns det hotbilder, men detta är inte slutet. Kunskapsnivån här är mycket hög, vi skall ta vara på vårt kunnande, utveckla arbetet, specialisera industrin.

I ett uppmärksammat tal till kongressen uppmanade Sam-Koskitanner till sammanhållning. Det var genom att förena krafterna tidigare generationer fick förbättringar till stånd. Vi kan göra lika.

Hon gav perspektiv åt problemen genom att berätta hur fackliga ledare ännu mördas i hennes tidigare hemland.

Han väntar sig att Kinas demokratisering och de omvälvningar det medför kan bli mycket häftig. Städernas ett par hundra miljoner invånare och landsbygdens knappa miljard är oerhört ojämlika. Förr eller senare måste välfärden fördelas mycket jämnare.

Metallarbetarna är oroade över sina jobb. Generalsekreteraren uppskattar att branschen har gått miste om miljoner arbetsplatser under de senaste tjugo åren. Och det har varit frågan om goda, anständiga arbetsplatser. Att återskapa dem vore möjligt om landets politik var annorlunda. Malentacchi efterlyser nya internationella regler för investeringar. Bl.a. stål-, skeppsbyggnads- och bilindustrin måste garanteras verksamhetsförutsättningar trots att branscherna tidvis är överhettade.

Fackföreningsrörelsen gjorde enligt Malentacchi en kardinalmiss när den inte upptäckte globaliseringen i tid.

– Facket begrep inte kraften och farten i det ekonomiska livet och koncernernas internationalisering. Vi togs helt på säng och förlorade ungefär tjugo år och gick samtidigt miste om halva medlemskåren, ondgör sig Malentacchi.

– Facket började nog reagera men agerade inte som det skulle.

– Våra organisationsstrukturer var och är fortfarande alldeles för nationella och man började till och med förstärka dem istället för att skapa internationella förbund.

Ändå är Malentacchi optimistisk visavi Europas framtid.

– Europa har många starka sidor jämfört med exempelvis Kina. Europas sociala modell bygger på välfärd, all har tillgång till utbildning, vi behärskar och vi utnyttjar en högtstående teknologi. Vi har ett demokratiskt och öppet samhälle, räknar han upp.

Marcello Malentacchi har varit IMF:s generalsekreterare sedan 1989. Han kommer från norra Italien som han lämnade som 17-åring för att arbeta i Sverige.

HILKKA JUKARAINEN
Översättning: ASTRID NIKULA

Arbetsgivarna hade förbundit sig att förhandla om arbetstider och de politiska partierna hade beslutat att harmonisera levnadsstandarden före utgången av 2007. För att lyckas skulle strejken ha behövt det forna Östtysklands stöd. Det fick den inte och skulden för det lägger ordförande Peters på Schröders rödgröna regering och på arbetsgivarna.

Regeringen får sig påskrivet att den inte har "lyckats frångå den nyliberalistiska politiken utan drivit igenom sitt sparprogram, Agenda 2010". Också arbetsgivarna hade först helt annat ljud i skällan än när förhandlingarna väl inleddes. De lyckades uppamma "hårt stöd för sina mål i förhandlingarna" och de var hårt "på hugget".

Strejken avslutades som en katastrof och inom förbundet diskuterades den "med stora bokstäver", säger Peters.

– För första gången i historien stod vi splittrade.

Strejken ledde till ordförande Klaus Zwickels avgång kort före dennes pensionering och i hans ställe valdes den hårde stålmannen, avtalschefen Jürgen Peters som betraktades som strejkens huvudarkitekt. Den mer moderate Berthold Huber förlorade med en röst.

– Det återstår att se hur vi ska repa oss från den katastrof strejken var, säger Peters.

Bekymmer för förbundet inger fortfarande arbetstidsfrågan som rör om i Tyskland samtidigt som EU expanderar.

Besvärlig arbetstid

Peters misstänker arbetsgivarna för en konspiration för att få arbetarna att acceptera 40 timmars arbetsvecka. Bl.a. hotar de att flytta arbetena till andra länder och i en del kristdemokratiskt styrda delstater skryter de med att ha lyckats införa 40 timmars arbetsvecka i den offentliga sektorn.

Enligt Metalls avtal är arbetsveckan 35 timmar men arbetstiderna är mycket flexibla. Kollektivavtalen medger också en partiell förlängning av arbetsveckan under sex månaders perioder vid behov förutsatt att facket går med på det. I dessa fall bör företaget efter halvåret med förlängd arbetstid avlöna nya arbetare. En del kollektivavtal medger förlängd arbetstid för t.ex. forskning och produktutveckling.

Peters tror att facket blir tvunget att förhandla om arbetstiderna i industrin för nu försöker man pressa fackförbunden med olika avtal om arbetstidsförlängning och med sparbehov.

Förhandlingar förs också om löner och sysselsättning. I och med att EU utvidgades har arbetsgivarna fått ny råg i ryggen.

I väntan på arbetskraftens fria rörlighet drömmer de om att få billigare arbetskraft redan tidigare, med hjälp av tjänstedirektivet.

En metallarbetare i det forna Östtyskland kan få så lite som 2,50 euro i timmen, berättar Jürgen Peters. Genom att hänvisa till den nivån försöker man hålla alla tyska metallare på mattan.

HILKKA JUKARAINEN
Översättning: ASTRID NIKULA