Småros är lektor på artesanutbildningen, belägen i Gamla Vasa, där man kan studera bland annat snickeri, målning och restaurering. Här är hantverket i fokus.

– Vi börjar från grunden med att lära oss hantera handverktyg, förklarar Småros. – Sen gäller det att lära känna materialen och veta hur man fogar ihop dem så det håller. Vi sysslar inte med massproduktion, utan med hållbar styckeproduktion.

Stämjärnet, hyveln, sågen, skruvmejseln och träklubban är i flitig användning på skolan, där möbelsnickeri upptar en stor del av utbildningen. Man håller på traditioner och lär ut arbetstekniker som använts länge. Samtidigt satsar man på designplanering där eleverna själva får formge sina möbler.

– Det är få förunnat att få syssla med styckeproduktion ute i arbetslivet sen, säger Småros. –Men lär man inte ut de hållbara gamla teknikerna faller de i glömska. Moderna, styckeproducerade möbler kan vara invecklade möbler och om de görs med traditionella hopfogningar blir de prima exemplar. Vi använder sällan spik här.

Börjar med arbetspall

Under den tre år långa utbildningen är en arbetspall det första obligatoriska eleverna ska snickra. Ett drängskåp och en stol hör också till grundkunskaperna, men i övrigt är det fritt fram för var och en att skapa sina egna produkter. Som lärare har Småros fått handleda bygge av allt från skåp till instrument som didgeridoo. Yrkeskunskapen blir bred hos både lärare och elever.

Småros menar att på ett modernt, industriellt snickeri räcker det idag om man kan trycka på rätt knapp — lite elakt sagt — tillägger han. Om man kan hantverket från grunden är det lättare att göra ett bättre resultat.

Men även i styckeproduktion använder man idag mycket maskiner: cirkelsåg, planhyvel, fräsmaskin och bandputs drivs inte med handkraft, men används i hantverk. Maskinsidan har utvecklats enormt inom finsnickeriet, bland annat med datastyrda så kallade CNC-maskiner. Ändå är det ofta lönsammare att göra jobbet för hand.

– Det kan ta upp till en dag att programmera till exempel en CNC-fräsmaskin, förklarar Småros. Om man då bara kör ett stycke för en produkt och sen ska programmera om så löns det förstås inte.

Styckeproduktion är handarbete och kräver tålamod. Extra mycket av det krävs i den specialkurs skolan håller i intarsia — träinläggning. Man skär och sågar millimetertunna träbitar som fälls in till olika mönster i en annan träbit. Upp till trettio olika träslag kan användas. Småros har själv gesällbrev i intarsia och lär konsten vidare till blivande snickare.

– Man måste ha flera ben att stå på, säger Småros. – Utöver att våra studerande kan snida och snickra träföremål och möbler kan de också jobba som båtbyggare, snickra köksinredningar och tillverka trappor. Det är ofta hos dessa tillverkare de gör sin praktik under studietiden. Här på snickarsidan får eleverna också en inblick i ytbehandling och målning. De får en bred grund att stå på.

Vuxendrömmar och omskolning

En stor del av de studerande är vuxenstuderande. För många handlar det om att förverkliga drömmen om att själv få skapa och snida, kanske ta en paus från sitt vanliga jobb. Andra omskolar sig på grund av arbetslöshet eller arbetsskada. Utbildningen är mera lämpad för vuxna.

– I och med att de själva ska planera vad de ska tillverka passar det bättre för vuxna som vet vad de vill, säger Småros och tillägger skrattande att de inte har några ordningsproblem under lektionerna.

– Våra studerande är i ålder 17–50, och det funkar bra. De allra flitigaste har under sina tre år här inrett en hel lägenhet med möbler de själva snickrat.

Skolvärlden uppmuntras idag att internationalisera sig. Snickarutbildningen är inget undantag, via EU:s Comeniusprojekt har man såväl lärar- som elevutbyte med skolor i bland annat Turkiet, Spanien och Tyskland. Det kräver tid och energi, men vidgar förstås vyerna.

– Vi har upptäckt att teknikerna inom snickeriet är förvånansvärt lika, berättar Småros. – Det bevisar ju bara att de gamla teknikerna, gjorda för hand, håller. Trä är ett levande material och ska behandlas av en levande hand. Det kommer inte den dagen då handhyveln inte behövs!

SUSANNE SKATA