Smidigt snor han ihop topparna med ett snöre, plockar ihop tre bruna vidjor och börjar trä dem mellan de meterlånga gröna till en stabil nedre kan i den blivande blomsterkonen.

– Två över, en under, förklarar Toivanen och skarvar lite omlott med topp mot topp, och rot mot rot. Han trär snabbt in de oskalade vidjorna i en spiral upp mot konens topp.

Just de här videknippena har sin speciella historia. En okänd givare lämnade dem utanför Sokevas dörr samma morgon.

De blomsterkoner Toivanen gör av vildvinet säljer han inte, utan skänker till vänner och bekanta.

– Vildvide har egenskaper som jag inte känner så väl till, dessutom är det inte skördat vid rätt tid. Men det är roligt att ibland kunna göra något för sitt eget höga nöjes skull. Dessutom gillar jag att arbete med vide, det är naturnära, inhemskt, från närmiljön.

För Seppo Toivanen, född i Suomussalmi, i ödemarken i Kajanaland som han själv säger, är naturen viktig.

– Men visst uppskattar jag i lika hög grad att ha spårvagnen invid husknuten hemma i Helsingfors, skrattar han.

Videgårdar grundas

Prydnadsföremål i vide upplever en renässans. Toivanen tillverkar amplar, skålar, korgar, kransar och pannunderlag, och funderar på att börja forma djur. Jobb har han så mycket han hinner med, produkterna formligen rycks ur händerna på honom.

– Fingertoppskänslan är stommen i mitt hantverk, synen har jag ingen hjälp av. Färger ser jag inte, men jag har ledsyn, berättar gravt synskadade Seppo Toivanen, 53.

Sin första kontakt med hantverk i blindskolan i Kuopio där hantverk dominerade undervisningen på femtiotalet. Samtidigt sades hantverket vara på utdöende.

– Men det har ju gått tvärtom. Kanske är det så att vi i vår allt mer tekniska värld behöver hantverket som motvikt, funderar han.

Det odlade vide Toivanen vanligen använder ligger i blöt i ett kar. Han lyfter upp en manshög vidja, rullar den runt fingret för att se om den veckolånga blötläggningen gett det smidighet nog. Nej, den sista spetsen är styv och brister.

– Det här videt är oskalat och kräver lång blötläggning, medan skalat vide blir smidigt på fyra timmar. Vide skall samlas in på hösten, sedan sorteras det enligt längd och tjocklek, berättar Toivanen.

Oftast är det importvide från Belgien och Spanien som används. I Finland håller videproduktionen först nu på att starta upp. Själv har Toivanen lärt sig videarbete på en veckolång kurs på Marjamäki gård i Kangasala där vide odlas, produkter förädlas och säljs.

Gatukvastar ger brödfödan

Seppo Toivanen är en av de omkring 400 synskadade hantverkare som betjänas av Sokeva hantverk. De flesta arbetar dock hemma. Toivanen är företagare, sysselsätter endast sig själv, och hyr en hörna hos Sokeva.

I hallen invid har Sokeva industritillverkning. Där tillverkas penslar och till exempel de kvastskaft som Toivanen monterar borst på. Borsten är av piessa, importerad från Sierra Leone.

– Gatukvastarna ger mig min huvudsakliga inkomst i dag, men det är en klar fördel att kunna variera produkterna. Jag flätar också handtag, ben och ryggstöd på rottingmöbler och reparerar importerade rottingmöbler som inte klarat tidens tand, säger han och påpekar att inhemska rottingmöbler, ett urgammalt synskadehantverk, inte lämnats in. Är de kanske så välgjorda, funderar han.

I tio år har Seppo Toivanen pendlat med buss från Helsingfors till jobbet i Korso. Han stortrivs, men säger att han nog aldrig trodde han skulle bli hantverkare.

– Men efter att i tio år jobbat med blindskriftsproduktion på Synskades Centralförbunds tryckeri var det dags att pröva på något nytt, säger han glatt.

Och snor ihop två "loimi" då fingrarna inte ryms emellan i spiralen. Sist flätar han ett fantastiskt vackert s.k. japanskt öga, som kröner konen.

INGEGERD EKSTRAND