Förtroendemännen hoppas att ökade lokala avtal skall sätta fart på den långsamma förtjänstutvecklingen i apoteksbranschen och andra servicebranscher.

– Specialkunskaper, utvecklande av yrkeskunskap och kompetens, främjar gruppandan på arbetsplatsen … Komu räknar upp de något slingriga motiveringar som har styrt lönesättningen lokalt i apoteken.

För knappt ett år sedan kom apotekarnas och den tekniska personalens representanter överens om att fördela 0,7 procent av den tekniska personalens löneförhöjningar lokalt, på arbetsplatserna. Förhandlarna rekommenderade att potten skulle ges högst hälften av teknikerna på respektive apotek.

– Det här var på sitt sätt riktgivande för den lokala avtalsverksamheten inom servicesektorn, konstaterar Heimo Määränen, som är avtalsexpert på Servicefacket PAM. Han påpekar ändå genast att man visserligen också tidigare har kommit överens om såväl löner, arbetstider som andra arbetsrelaterade frågor på branschens arbetsplatser. Nu var det bara apoteksbranschen som var först ute med att få in bestämmelser om lokala avtal i sitt riksomfattande kollektivavtal.

Määränen säger att omkring hälften av servicesektorns arbetsplatser har förhandlat om saker och ting lokalt. I framtiden kommer förhandlingar mellan arbetsgivare och förtroendemän på arbetsplatserna troligen att öka. Määränen konstaterar att en majoritet av förtroendemännen förhåller sig positivt till lokala avtal, enligt en utredning som PAM har låtit göra. Likadana är tongångarna bland arbetsgivarna.

Vill det sig väl kan den lokala avtalsverksamheten föra med sig efterlängtade löneglidningar och resultatlöner som höjer produktionen och samtidigt också lönenivån.

– Visserligen kräver lokala förhandlingar beredskap, kunskaper och förhandlingsförmåga av vardera parten. Företag som saknar denna beredskap kommer att bli efter i utvecklingen. De som har insikterna får också den bästa arbetskraften och de reder sig bäst, förutspår Määränen.

När det gäller lokal avtalsverksamhet ligger servicesektorn långt efter industrin som traditionellt har flera stora arbetsplatser med långvariga arbetstagare och bättre resurser.

Inte bara favoriter

Seija Komu har erfarenhet av hur lönepotten fördelades inte bara i sitt eget apotek, utan inom hela apoteksbranschen, eftersom hon är ordförande för Servicefackets riksomfattande avdelning för apoteksbranschen.

Hon berättar att potten på 0,7 procent först väckte misstro och rädsla, trots att parterna under kollektivavtalsförhandlingarna kom överens om spelregler för fördelningen.

– Människor upplevde hela potten som orättvis och var rädda att apotekarna skulle fördela den enligt sitt eget förgottfinnande. Enligt den respons jag har fått från apoteken lyckades förhandlingarna ändå relativt väl till slut. Det är klart att det alltid finns fall där arbetsgivaren bestämmer. Det kommer vi aldrig ifrån.

Komu understryker att det är tack vare de lokala förhandlingarna som många tekniker nu belönades för sina specialkunskaper. Tidigare beaktades inte alltid specialkunskaperna, utan alla fick sin lön enligt samma tabell.

Servicefacket och Apotekarnas arbetsgivarförbund lät göra en enkät som visar att arbetstagarna är missnöjdare med förhandlingarna än apotekarna. Åttio procent av apotekarna ansåg att samarbetet med arbetstagarna förlöpte väl. Av arbetstagarna hade 63 procent samma åsikt.

På Komus egen arbetsplats gick fördelningen smärtfritt. Efter förhandlingarna gavs potten till en fast anställd tekniker.

Förhandlare ett måste

Komu vill understryka att den lokala potten förra hösten var ytterst liten. Arbetstagarsidan ville ha en rätt liten summa för att få erfarenhet av lokal avtalsverksamhet. Den lokala potten utgjorde cirka 23 procent av den totala förhöjningen på 3,1 procent.

– I framtiden kommer de lokala avtalen säkert att öka. Vi ville gå försiktigt till väga första gången. Det var ett experiment. Vi lärde oss att skapa förhandlingskontakt till arbetsgivarna och att utveckla en förhandlingsmetod.

Komu säger att förhandlingar med en apotekare kan vara förvånansvärt svåra, trots att de förhandlande parterna på en liten arbetsplats träffas nästan dagligen. För många kan det kännas onaturligt att plötsligt få officiell status som förhandlare som företräder arbetskamraterna.

På en liten arbetsplats kan det vara svårt att överhuvudtaget finna en förhandlare som är insatt i intressebevakningens krumelurer. I sig blir inte förhandlingar svårare bara för att arbetsplatsen är liten. Lokala avtal kan lyckas också på arbetsplatser som är så små som apoteken ofta är.

– Tyvärr saknar många apotek både förtroendeman och kontaktperson. Lokala förhandlingar är inte äkta om vardera parten saknar nödiga kunskaper och information. Om det inte finns vare sig förtroendeman eller kontaktperson på arbetsplatsen blir apotekspersonalen helt utan förbundets rekommendationer och råd, understryker Komu.

Förtroendekvinnan tror att lönepottsfördelningen och den livliga diskussionen om den har fått apoteksfolket att bli mera intresserat av den fackliga intressebevakningen. Förtroendemannavalet i höst får utvisa om det den här gången blir flera än förr som kandiderar.

ANU VALLINKOSKI
Översättning: ASTRID NIKULA
Foto WILMA HURSKAINEN