– Vår regering är alltför passiv. Den lägger krokben i stället
för att bygga upp den framtidstro vi alla nu behöver. Utsikterna är inte lysande och
den isländska kronan sjunger på sista versen, säger Gylfi Arnbjörnsson, ekonom till
utbildningen.
Den 6 oktober 2008 är en dag med sorgkant i framtidens historieböcker. Krisen slog
till, och slog hårt.
– Femton års slit för att få upp vår låga lönenivå till den
allmännordiska, försöken att skapa en nordisk välfärdsstat, allt slogs i spillror,
säger Gylfi Arnbjörnsson.
Veckan före hade ASÍ och övriga fack förhandlat med regeringen om ett tvåårigt
avtal för att förhindra en kris. Läget visade sig vara ännu allvarligare än någon
anat, och avtal blev det inte. Efter valet 2009 ingicks en stabiliseringspakt.
Bankerna hamnade i gungning. Tre övertogs av staten, en är ännu statsägd medan de
två andra ägs av utländska kreditorer. Också ASÍ förlorade pengar, på obligationer.
– Våra fackliga pensionsfonder tappade 8,5 procent av sitt nominella värde. Den
isländska kronan devalverades och lönerna halverades i euro. Sedan januari 2008 har
dagslönen sjunkit med 14 procent och den disponibla reallönen med 22, säger Gylfi
Arnbjörnsson.
De många övertidstimmarna är puts väck. Minimilönen är tryggad med
kollektivavtal, men de personliga tilläggen som kan uppgå till 30–40 procent har
ingen garanti.
– ASÍ har lyckats slå vakt om de svagaste och de lågavlönade.
Överenskommelser har gjort att dagslönen stigit och ligger reellt på samma nivå som i
januari 2008. Nu kräver vi att lagen ändras och skuldsaneringsmöjligheterna breddas
till vanliga islänningar.
En politisk kris, ovanpå den ekonomiska, med regeringsbyten och riksdagsval har inte
gjort läget lättare.
Arbetslösheten tiodubblades
I september 2008 hade Island i princip full sysselsättning. Arbetslösheten låg på
0,8 procent. I dag är den 7,6. Inom den privata sektorn är 9 procent utan jobb, inom den
offentliga 2–2,5 procent.
Omkring tio procent av arbetskraften utgörs av invandrare: portugiser som kom i en
första våg och efter 2004 främst människor från Baltikum och Polen. Efter krisen har
en tredjedel av invandrarna lämnat Island. Också många islänningar har lämnat landet
och arbetslösheten berättar bara en del av historien.
– Social dumpning är inget större problem. Vi har avtal om minimilön och
minimivillkor med en kombination av starka kollektivavtal och allmännyttig tillämpning
av dem. Alla ska få minimilön, säger Gylfi Arnbjörnsson.
Det isländska anställningssystemet är unikt. Ett avtal med arbetsgivarna stipulerar
att de i första hand ska anställa medlemmar i facket. Det här systemet stöds av
95–98 procent av islänningarna. Organiseringsgraden ligger på ca 85. Systemet gör
att också invandrarna går med i facket, till 83 procent.
EU:s fiskeripolitik en stötesten
Varför gick det så illa? Den ekonomiska tillväxten var alltför stor, den kunde vi
inte klara själva, säger Gylfi Arnbjörnssen.
– Många reagerade och menade att vi var inne på fel väg. ASÍ varnade
regeringen för tillväxten efter 2004, det fanns ingen stabilitet. Profitmarknaden var
hög. Många, speciellt företagen, tog utlandslån. Våra medlemmar köpte bilar och
fastigheter med lån. Statliga bostadslån gavs på upp till 90 procent.
Fortfarande är staten, kommunerna, många företag och familjer starkt skuldsatta.
Högsta domstolen konstaterade nyligen att valutalånen strider mot lagstiftningen.
Bankerna måste nu räkna om valutalånen, och återhämtningen fördröjs ytterligare.
Kronans kurs har legat lågt sedan kraschen. Islänningar har emigrerat, i första hand
till Norge.
Gylfi Arnbjörnsson, liksom ASÍ, ser EU som Islands enda väg ur krisen. Kongressen
2008 krävde att Island ansöker om medlemskap och folkomröstning. Vid ett extraordinarie
möte 2009 diskuterades kraven för ett EU-inträde: fiskeri, lantbruk, regionalpolitik
och arbetsmarknad. Bland medlemmarna är ungefär hälften för och hälften emot EU.
– Med EU kastar vi ett ankare i framtiden, skapar tilltro och stabilitet. Men
politiskt råder oenighet: vårt vänstergröna parti är emot ett medlemskap,
socialdemokraterna för. Vi bör ta god tid på oss, EU måste helt revidera sin
fiskeripolitik. Men jag tror att vi kan avsluta medlemsförhandlingar inom tre år. Men
före det blir det en folkomröstning.
ASÍ 2025 — aktivt och störst
ASÍ har i dag ca 100 000 medlemmar i fem förbund. Systemet är uppbyggt efter
dansk modell.
– Egentligen är vi ju en utbrytarorganisation ur danska LO, småler Gylfi
Arnbjörnsson, och berättar att ASÍ grundades redan 1916. Island blev en suverän stat
från Danmark 1918 och självständigt 1944.
ASÍ prioriterar Nordens Fackliga Samorganisation NFS högt, liksom det hundraåriga
LO-samarbetet mellan olika yrkesgrupper. ASÍ är stiftande medlem av världsfacket FFI,
numera uppgånget i IFS och av europeiska EFS.
– Vi är inte så aktiva men vi deltar i kongresser, säger fackbasen.
Hur ser ASÍ ut 2025?
– ASÍ är fortfarande den största fackcentralen, och spelar en central och aktiv
roll i det isländska samhället. Vi försöker bygga på välfärden i förhandlingarna
som sker på trepartsbasis. Vi förhandlar med den sittande regeringen, oberoende av
färg, som vi gjort sedan 1940-talet, säger ordförande Gylfi Arnbjörnsson och
tillägger:
– För oss är det mycket svårare att samarbeta med socialdemokraterna än med de
andra partierna. Socialdemokraterna säger sig ju veta bäst vad våra medlemmar behöver.
Hur ASÍ:s interna beslutsgång ser ut framöver stöps och blöts som bäst. Förslag
finns om att återinföra kongresser vartannat år i stället för de årsmöten vi haft
sedan år 2000. Ombuden är 292. Ovanpå det ska vi hålla förmansmöten minst vartannat
år då det inte är kongress.
Text: INGEGERD EKSTRAND
Foto: RÓBERT ÁGÚSTSSON
