Lyftkranar utanför det storstilade konsert-
och kongresshuset Harpa,
vars fönstergluggar för tankarna till en bikupa, vittnar ändå
om att Island blickar framåt. Foto: INGEGERD EKSTRAND
Dagen därpå putsas Alltingets fasad ren från spåren efter tomater och ägg.
Spräckta fönsterrutor som fungerat som måltavla för stenar och golfbollar byts ut. På
det lilla torget ett stenkast ifrån vajar några röda fanor. En mörkhårig man
uppkliven på ett bilsläp talar, upprört och övertygande. En kommunistisk
manifestation, upplyser mig kvinnan bredvid.
– Politikerna gör inget, säger två kommunanställda kvinnor och berättar hur
politikertröttheten, föraktet, fick Reykjavikborna att i våras välja en ickepolitiker,
standuppkomikern Jo Gnarr (en pseudonym) till stadens borgmästare.
– Men han har duktiga medhjälpare, försäkrar kvinnorna.
Demonstranter trummar taktfast på oljefat
utanför Alltinget, Islands riksdag. Foto: INGEGERD EKSTRAND-> Spår från gårdagens äggkastningar städas bort från den numera
statsägda Landsbankens fasad. Foto. INGEGERD EKSTRAND |
 |
Ilskan går igen hos folk i de små affärerna, inrymda i låga hus av sten eller med
fasader i lodrät korrugerad plåt med brädfodringslook i centrala Reykjavik.
Försäljarna och butiksägarna från Danmark, Lettland, Schweiz och Italien — ja en
och annan islänning också — nästan spottar då de risar bankfolket som låtit
pengarna rulla och fört landet i kris.
– De rika som dragit på sig jätteskulder får dem efterskänkta. Vi vanliga
islänningar får gå från hus och hem, säger en.
Bankkrisen hösten 2008 drabbade det lilla öriket med dess 300 000 invånare
hårt. Staten, kommunerna, företagen och folket är skuldsatta. Halvfärdiga byggen
belamrade med brädstaplar och cementsäckar minner om de goda tiderna. Här finns skolan
där föräldrarna solidariskt samlade in pengar för att alla elever skulle få pennor
och annat material vid skolstarten. Alla föräldrar hade inte råd ens med det.
Text och foto: INGEGERD
EKSTRAND
