Det är fråga om en pilotutbildning, beställd av arbetskraftsbyråns Bothnia
Work-projekt i Jakobstad. Egentligen tillkom Bothnia Work för att främja
arbetskraftsinvandring, men i dag sysslar man mest med att skaffa arbete och utbildning
för invandrare som redan finns här. Det är första gången man vid Yrkesakademin i
Jakobstad genomfört en utbildning enbart för invandrare men inriktad på en fristående
yrkesexamen med samma behörighet som för infödda finländare.
De övriga eleverna i gruppen kommer från Ryssland, Vitryssland och Thailand. De har
varit otroligt motiverade och ambitiösa, framhåller Margita Broman, den ansvariga
på Yrkesakademin. I tidigare kurser för skolgångsbiträden har det alltid varit någon
som avbrutit utbildningen, men inte här, tvärtom har invandrareleverna stöttat och
sporrat varandra, berättar hon. Kursen inleddes med en fyraveckors intensivutbildning i
svenska och eleverna har under studiernas gång haft tre olika examenstillfällen för att
visa sin yrkesskicklighet.
Självständigt jobb
De färdigutbildade ska nu kunna fungera självständigt som skolgångsbiträden eller
personliga hjälpare inom olika skolformer från dagis och eftermiddagshem till vanliga
skolklasser på låg- och högstadiet samt specialskolor, även vid behov i hem. Det kan
handla om tillfällig hjälp för sjuka barn, men framför allt om assistans av olika slag
till barn och ungdomar med läs- och skrivsvårigheter, autism, ADHD och andra liknande
störningar eller fysiska handikapp som rörelsehinder. Skolgångsbiträdena samarbetar
med lärarna, finns i klassen som stöd och hjälp för eleven, men ska också kunna
samarbeta med skolkuratorer, psykologer och personal inom hälso- och sjukvården och slå
larm om speciella åtgärder krävs.
En mångsidigt användbar yrkesgrupp alltså. Men anser sig arbetsgivarna ha råd att
anställa denna extra resurs i dessa besparingstider även om grundskolelagen faktiskt
stadgar att barn med särskilda behov har rätt till assistent?
Den frågan oroar framför allt Jin Takabayashi, 33 år, som är den enda manliga
eleven i gruppen. Han har fyra års universitetsstudier i Japan bakom sig och kom till
Finland för att han funnit en finlandssvenska som han är gift med i dag. De har en snart
ettårig dotter tillsammans. Som familjefar är Jin angelägen om att snabbt få ett
arbete. I och för sig skulle han kunna tänka sig att strunta i japanska könsroller och
stanna hemma för att ta hand om dottern en tid medan hustrun studerar men det går inte
ihop ekonomiskt, förklarar han.
– Naturligtvis är jag glad för den här utbildningen. I Finland måste man kunna
visa upp examina för att få jobb. Så är det inte i Japan där man i stor utsträckning
lär sig medan man arbetar.
Tarja Karlström, som är projektansvarig från Bothnia Works sida och den som
ska hjälpa eleverna att komma ut i arbetslivet, håller med om att det kan vara prekärt
att finna jobb nu i början då skolorna redan inlett höstterminen, men hon ser ändå
positivt på deras möjligheter på längre sikt.
Det finns andra orosmoment för de nyutexaminerade. Skolgångsbiträdena utgör en
kvinnodominerad yrkesgrupp, vilket i praktiken innebär att lönerna är låga.
– Anställningsformerna kan innebära att de blir arbetslösa under somrarna då
skolorna har lov. Men egentligen är kommunerna skyldiga att ordna annat arbete då,
kanske i daghem och liknande, säger Katja Kaivonen på JHL, Förbundet för den
offentliga sektorn och välfärdsområdena. Hon har informerat de nya skolgångsbiträdena
i Jakobstad om deras fackliga rättigheter och alla är nu fackligt anslutna.
Nya tänkesätt
För samtliga elever har det varit något helt nytt att uppleva att finländsk
grundskolelag stadgar rätt till utbildning och utveckling för alla oberoende av t ex
handikapp och även till assistent vid behov. Utbildning för dem som ska fungera som
stöd och hjälp för elever med speciella behov började i olika former 1978 men den
yrkesexamen som gäller i dag infördes först 1995.
– Barn med handikapp såg jag aldrig vare sig i skolorna eller ens ute på gatorna
i mitt hemland, de måste ju ha funnits men kanske gömde man undan dem i hemmen eller på
anstalter, säger Indira Yermagulova, 26, som varit ute på praktik bland svårt
handikappade finländska barn och lärt sig mycket om människosyn och jämlikhet i
Norden.
Hemma i Kazakstan hann hon skaffa sig en barnskötarutbildning innan hon 2003 kom till
Finland, men inte ens under den utbildningen kom hon i kontakt med handikappade barn.
Indira känner mer tillförsikt inför framtiden än Jin, även om hon snart kommer att
flytta till Tammerfors med sin man som är boxningsinstruktör och kommer från Kazakstan
även han. Som tur är har hon hunnit lära sig lite finska under sina år i Finland. Att
leva i ett tvåspråkigt land är hon van vid. I Kazakstan talar man både ryska och
kazakstanska.
Text: GUNNI NORDSTRÖM
Foto: ESA MELAMETSÄ
