 Den
privata och den offentliga sektorn samordnar avtalsrundan i höst.
Svåra förhandlingar stundar
 Bättre
tider kanske nästa höst
Med i
EU eller inte — det är frågan
 – Kollektivavtalen på både den privata och den offentliga sektorn löper
ut den sista november. Då vi är mitt i en stor kris kan lönelyften inte bli stora, men
någon nollösning accepterar våra medlemmar inte. Priserna går upp medan lönerna
minskat med 14–15 procent i värde under de senaste tolv månaderna, säger
förhandlingschefen Elias Magnússon på fackföreningen VR med 30 000
medlemmar på kontor, i affärer och privata serviceföretag.
 I stället för höga lönelyft tippar Magnússon att det nu blir
att söka textförbättringar som inte kostar mycket men ger ett plus för framtiden. En
möjlighet är att försöka utjämna skillnaderna mellan sjuk- och
olycksfallsförsäkringar på den privata och den offentliga sektorn. Förhandlingarna
förs nu samtidigt med arbetsgivaren.
– I dagens läge tyder allt på att det blir svåra förhandlingar. Något avtal
når vi knappast inom november, säger Elias Magnússon.
Ett problem för facket är också att de privata pensionsfonderna förlorat pengar i
bankkrisen.
Löneklyftan krymper
Medellönen för VR:s affärsanställda ligger i dag på 380 000 isländska kronor
i månaden, ca 2 500 euro. Affärsanställda skulle också här gärna jobba fler
timmar per dag. Problemet är att de flesta ogärna jobbar kvällar och veckoslut, säger
Elias Magnússon.
Hur ser islänningarna i dag på facket? Många familjer har lån upp över öronen.
Åratals lönelyft försvann i ett nafs, med 15 procent på ett år. Löneklyftan mellan
mans- och kvinnolöner har dock krympt med 3–4 procent för fem år sedan till 11
procent i dag. En krona är nu värd 89 cent för en isländsk kvinna.
– Facket kan inte hjälpa medlemmarna personligen, det är statens sak.
Medlemmarna älskar knappast heller facket just nu. Men de inser nog att fackförbunden
är nyttiga, att de behöver oss, menar han.
Text: INGEGERD EKSTRAND
Foto: RÓBERT ÁGÚSTSSON
Bättre tider kanske
nästa höst
Island kan se fram
emot ännu en vinter med hög arbetslöshet, på 8–10 procent. Det betyder att
17 000–18 000 personer är utan jobb.
 – Vi räknade med att hjulen skulle börja rulla igen nu i oktober, men
det har inte lyckats. Kommer de igång hösten 2011, får vi vara glada, säger Skúli
Thoroddsen, generalsekretare för fackförbundet SGS.
Han, liksom flera fackliga ledare, kritiserar regeringen för passivitet. Ett exempel
är fjolåret överenskommelse med stat, kommun och privata arbetsgivare om att utveckla
elkraften och få igång ett kraftverk i Keflavik. Det hade gett många nya jobb men det
hela gick om intet då regeringen saknade majoritet på grund av att det vänstergröna
partiet splittrades.
Skúli Thoroddsen ser Islands litenhet — ungefär 300 000 människor bor på
ön mitt i Atlanten — som en garanti för att ingen ska behöva duka under för
hunger trots krisen.
– Hjälporganisationer finns, men i arbetarrörelsen utgår vi från att
samhället ska ta sitt ansvar. Det kommer vi att kämpa stenhårt för, säger
generalsekreteraren för Islands största fackförbund. Med sina 50 000 medlemmar i
19 fackföreningar inom bland annat livsmedel, bygg, hotell- och restaurang och industri
samt stats- och kommunalarbetare har SGS halva fackcentralen ASÍ:s medlemmar i sina led.
Möjligheternas EU
Ett problem för Island är exporten av råmaterial som på grund av skattehinder nu
utvecklas i utlandet.
– Ta den rökta koljan som kostar omkring 25 euro vakuumpackad i Paris. Kommer vi
med i EU har vi mycket större möjligheter att göra produkten färdig här, säger
Skúli Thoroddsen.
Medlemskapet skulle också ge möjlighet skapa flera jobb inte bara i fiskeindustrin
som i dag sysselsätter cirka 6 000 personer. Också lantbruket och
växthusproduktionen skulle dra nytta. Tomatproduktionen är stor, speciellt i varma
områden i Sydisland. Tullarna stoppar exporten.
– Vi har råvaror för energiproduktion. Islands varma källor försvinner inte
så länge jorden är vår och solen skiner! De är en stor tillgång men vi har också en
bra infrastruktur och ett gott utbildningssystem. Kort sagt, vi har alla möjligheter att
ta oss ut ur krisen, säger generalsekreteraren Skúli Thoroddsen med eftertryck.
Text: IE
Foto: RÁ
Island har status som kandidatland i EU sedan i fjol. Men
islänningarna är skarpt delade i fråga om ett medlemskap i EU.
Med i EU eller inte — det är frågan
Blev det folkomröstning om EU nu skulle hon rösta ja, säger Kristjana
Jónsdóttir, 36, telefonförsäljare av kontorsmaterial i Reykjavik.
– Det skulle vara bra för Island. Vår regering gör ingenting, jag vet inte hur
vi ska ta oss ur krisen, säger Kristjana, huvudförtroendeman på företaget A4
skrifstofa og skóli i Kópavogur för kontors- och handels fackförening VR. VR hör via
fackförbundet Liv till ASÍ.
Företaget som Kristjana jobbar på har upplevt täta ägarbyten. En privatperson,
inställd på att göra snabba klipp, tog över i juli 2007 och öppnade flera små
affärer. Sju månader senare, i januari 2008, togs företaget över av en privatbank.
Personalen minskade från 45 till lite på 30, men några uppsagda togs senare tillbaka i
sämre betalda jobb.
Banken vill snygga upp resultatet för att sälja vidare. Lätt är det inte, då
kommunerna sparar. Försäljningen av skolmaterial har gått ned rejält.
– Samma gäller kalendrar. Jämfört med för fem år sedan har försäljning
gått ned med en tredjedel. Företagen sparar, färre vill ha tryckt logo på kalendern.
Och elektroniska kalendrar konkurrerar om kunderna, säger hon.
Många isländska ungdomar drog på sig skulder under den ekonomiska uppgången
2005–07. Lånen togs oftast i utländsk valuta, något som Högsta domstolen nu
konstaterat strida mot lagstiftningen. Bankerna tvingas omräkna valutalånen, något som
också försenar återhämtningen.
Tvingas spara på allt
Kristjana tog inga lån den här gången. Då hjulen snurrade fort i den isländska
ekonomin uppvaktades 18-åringarna i princip av bankerna som erbjöd kreditkort. Den
gången nappade hon.
– Kreditkortet var i flitig användning. Behövde man något extra var det bara
att ringa banken och få ett lån. Skuldvägen vandrade jag som 22-åring, och den ville
jag inte gå igen, säger hon torrt.
Kristjana med statsanställd make och liten son köpte en lägenhet i ett
åttiotalshöghus hösten 2006. De tog lån på 70 procent.
– Då krisen kom ägde vi plötsligt ingenting utan banken ägde lägenheten till
100 procent. Men vi klarar oss då min make har jobb. Själv vet jag inte om jag har ett
jobb i januari nästa år.
Någon löneförhöjning har Kristjana Jonsdottir inte sett till sedan 2006.
– Den 26:e varje månad har jag inte en slant kvar, säger Kristjana Jónsdóttir,
numera tvåbarnsmamma. – Tandläkare går jag till vartannat år mot tidigare varje.
Förr reste vi utrikes varje år på semestern, nu har vi inte satt vår fot utanför
Island på tre år. Dollarn var värd 65 kronor 2006 då jag besökte släkten i USA, nu
får vi betala 117 kronor för en dollar.
De närmaste månaderna är kritiska på jobbet. Försäljningen ska upp till varje
pris. Annars kan fler jobb försvinna.
Text: IE
Löntagaren
4.11.2010 nr 9/10
|
