Mindre löneklyfta tack vare inpo-avtal

– Visst behövs det ibland förbundsomgångar för att lätta på trycken, tillägger hon. Men Koski, som är övertygad om att inkomstavtalen är bra, tror att allt för strama lönemodeller i inkomstavtalen är ett hinder för framtida avtal av denna typ. Viljan räcker inte till för solidaritet enbart.

– Och att pojkarna i Pappers får sin del av framgången är bättre än att allt går ut som optioner åt ledningen och dividender åt ägarna.

Men det här är just framtidens stora lönepolitiska fråga - hur ska man vara solidarisk och samtidigt rättvist dela det som företagen har utrymme för mellan arbetare och ägare?

– Trots att solidariteten ibland låter närmast som en svordom är den ändå ett av fackets grundläggande värden. Jag anser att de svagaste branscherna inte kan lämnas åt sitt öde, understryker Pia Koski. Hon litar på den ökade intressebevakningskapacitet som hennes förbund Servicefacket har medfört.

– Jag tror att den FFC-anslutna fackföreningsrörelsen blir i stånd till att utveckla nya inkomstpolitiska modeller. I fortsättningen kommer det säkert att användas flera olika löneelement, som bättre kan tillfredsställa de anställda i olika branscher.

– Ändå anser jag det viktigt att lönerna inte utvecklas förskräckligt olika. Jag är rädd att löneskillnaderna kommer åt att slita sig, men jag vill tro att så inte sker.

"Arbetstidsförkortning"

De verkliga löneskillnaderna är för närvarande större än vad de rimligtvis borde vara. I servicebranscherna har vi deltidsarbetet som breddar löneklyftan.

– Om det gjordes heltidsarbete i vår bransch kunde vi klara oss på lönen. Det största problemet i vår bransch är just bristen på heltidsarbete. Mången är tvungen att göra flera arbeten eftersom det inte går att leva på fjorton eller tjugo timmars arbete. Vi på Sokos har gått in för att personalen ska ha trettio timmar i veckan och en obruten sextimmarsarbetsdag.

Det känns konstigt när det talas om arbetstidsförkortning. Vi för vår del drömmer om arbetstidsförlängning, säger Pia Koski, som har trettio timmars arbetsvecka.

De som inte har full arbetstid har ändå samma resekostnader, ja t.o.m. större, om arbetstiden fördelar sig på flera snuttar under dagens lopp. Och oregelbundna arbetstider och ledigheter mitt i veckan minskar inte dagvårdskostnaderna. Tvärtom blir vården dyrare eftersom vårdplats behövs på kvällarna och numera också på söndagar.

Motivationen och intresset för arbetet minskar och den yrkeskunniga arbetskraften börjar enligt Pia Koski redan undvika branschen. Och det är ingenting att förundra sig över om branschen inte kan erbjuda en utkomst.

– Är det en sådan här bild som företagen vill ge av sig själva? frågar Pia Koski.

Bara inkomstpolitik löser skatteproblem

Pia Koski orkar tro på en framtid för de inkomstpolitiska avtalen. Åtminstone har de traditionellt gett så mycket att de lågavlönade serviceanställda har hållits med i löneutvecklingen. Skatter och andra lagstiftningsreformer kan avtalas bara inom inkomstpolitiken, och ork i arbetet och utbildning är värdefulla, trots att de inte syns i lönekuvertet.

– Över huvud taget är det i dessa osäkra tider nyttigt att samla krafterna - också med tanke på eurons inledningsetapp. Åtminstone hålls helheterna bättre ihop än på den tiden då alla gick sina egna vägar.

– I Finland går det bra och det gäller i genomsnitt också handeln. Ändå gnager osäkerheten, det fusioneras och det fragmenteras och brytningarna i arbetslivet har blivit permanenta.

Lokalt avtalande skrämmer

- För oss är det absolut bäst att det ingås inkomstpolitiska avtal och förbunden kommer överens om alla saker så exakt som möjligt. Lavinen av lokalt avtalande är rentav skrämmande, konstaterar Pia Koski.

– En enda förtroendeman i kedjan kan ha rentav ett par hundra små arbetsplatser att bevaka. Och så finns det i servicebranscherna en väldig massa mycket små arbetsplatser, där det finns en eller ett par arbetstagare och en ägare-företagare. På sådana företag finns det sällan förtroendemän och det är svårt för arbetstagarna att förhandla ensamma om sina förmåner.