– De här är både till glädje och förfång i musikerns jobb. Hörselskydden är nödvändiga, men eftersom musikern måste kunna uppfatta också de minsta nyanser av musiken är nog skydden ett tveeggat svärd. Det allra effektivaste sättet att skydda musikerns hörsel är att påverka akustiken på de platser där man framför musik och placomorganisera placeringen av musikerna i en orkester.

– Men i synnerhet de platser där man spelar underhållningsmusik, restauranger eller karaokebarer som är inredda i gamla mjölkbutiker och olika slags salar har ganska hopplös akustik. Inte ens alla de utrymmen som uttryckligen har byggts som konsertsalar får godkänt för sin akustik.

– Musikernas placering i orkestern har också en betydelse. Nu tutar bleckblåsarna för fulla lungor rätt in i öronen på träblåsarna på konserter med klassisk musik. Det handlar långt om attityder hur väl det går att påverka musikernas placering, för traditionerna är hårt rotade också i den här grenen, tror Kauko Saari.

Hjälp av god akustik

I den här frågan borde såväl arkitekter, företagshälsovård, mixare som restaurangledning dra åt samma håll. I dagens läge är det tydligen bara penningen som styr. Man borde också planera in utrymmen för framförande av lätt musik i boendecentra, det lönar sig inte att placera sådana bredvid ålderdomshemmet. Väl planerade, akustiskt goda utrymmen förebygger risken för hörselskador hos både musiker och publik. Ett akustiskt gott utrymme kräver inte för många decibel.

Det är lättare för rockmusiker än för en symfoniorkestermedlem att använda hörselskydd. Inom underhållningsmusiken räcker det ofta att kunna urskilja huvuddragen i musiken. Inom klassisk musik måste musikern uppfatta alla nyanser — t.o.m. hela orkestern borde kunna uppfatta på samma sätt.

Det är enligt Saari ett faktum att om en musiker planerar att arbeta fram till pensionen måste han skydda sig själv. Inte skrider heller en ishockeyspelare ut på plan utan skydd.

– Yrkesmusiker har ofta skadad hörsel — mer eller mindre. De yngre tar bättre vara på sig. De äldre har inte brytt sig så mycket och många har försvagad hörsel.

– Problemet är ändå att om en del av orkestermedlemmarna använder öronproppar medan andra inte gör det så blir det alltid någon som spelar för högt. När man använder skydd försvinner de små nyanserna och musiken blir som en jämntjock lördagskorv. I själva verket är idealsituationen den där alla orkestermedlemmar har lika god hörsel och likadana skydd.

Engångsproppar till publiken

Kauko Saari rekommenderar att publiken på musikfestivalerna använder vanliga engångsöronproppar. Under de senaste åren har han varit med och mätt decibelnivån på rockkonserter och Hörselvårdsförbundet/Finlands Tinnitusförening har delat ut öronproppar till publiken.

– Man kunde sänka ljudvolymen på de här konserterna om man placerade högtalarna annorlunda. Allt ljudet på en stor stadion eller park behöver inte komma rätt från estradkanten, utan man kunde placera en del av högtalarna till exempel halvvägs ut i publiken. Då skulle man höra bra med mindre volym, till och med bättre.

Öronproppar av en gångs typ hindrar inte musikavlyssningen på sådana här konserter, menar Saari. De sänker ljudtrycket bara med mellan 10 och 15 procent.

– De tom. förhöjer njutningen, för stoj och glam försvinner, och då kan publiken höra bättre det den har kommit för att lyssna på. Efter några minuter känns propparna inte konstiga i öronen längre och man kan tala obehindrat med sina vänner igen. Det lönar sig att pröva!

Till skada också i andra yrken

Det är synnerligen vanligt med nedsatt hörsel och det är till förfång också för andra än yrkesmusiker. Örat har emellertid en dålig status i intressebevakningen. Man anser inte att nedsatt hörsel är ett tillräckligt allvarligt fel, fastän den kan åstadkomma stora förluster i en del branscher.

– Om man t.ex. av en telefonförsäljare beställer 5 000 pannor och fabriken levererar 5 000 kannor så blir det en förlust. Och om maskinisten inte uppfattar att maskinens ljud förändras kan det leda till reparationer för miljoner. Och det, bara för att hörseln är litet nedsatt.

Enligt Institutet för Arbetshygien är redan en tio decibels nedsättning allvarlig för en person som i sitt yrke behöver en utomordentlig hörsel.

Ändå förefaller det som om nedsatt hörsel vore omöjlig att klassificera som yrkesskada. Om patienten uppfattar tal är det tillräckligt, menar läkarna. Saari har egen erfarenhet av detta. Inställningen att "vad spelar det för roll för en trumslagare" är bekant. Sin yrkeskarriär har han gjort både som musiker och som lärare vid Musikinstitutet för Pop/Jazz i Åggelby (numera Pop/Jazz Konseravtoriet) och vid Sibeliusakademin.

Efter hård kamp beviljades Saari pension pga. tinnitus. Han led av det då och då under årens lopp, men när han lyssnade på examensprov på Pop/Jazz Konservatoriet i slutet av år 1991 blev skadan bestående.

– Först förstod jag inte att vara orolig eftersom det hade sjungit i öronen tidigare, men det sjöng fortfarande under jul och nyår. Vid trettondagen var jag redan så nervös att jag gick till läkare, som ställde diagnosen tinnitus. Skadan/sjukdomen var då okänd för mig.

– Diagnosen gjorde det lättare, men mot själva sjungandet i öronen finns ingen bot. Bullriga platsen kan man inte gå till utan skydd, buller är illa och en kronisk tinnitus gör det svårt att sova. Tröttheten försvårar i sin tur koncentrationen.

– Jag får tacka Musikerförbundet för att jag till slut fick min pension. Förbundets blivande ordförande, juristen Ahti Vänttinen skötte mitt fall väl. Nu jobbar jag frivilligt för hörselskyddet och är aktiv inom Hörselvårdsförbundet.

AINO PIETARINEN