I teorin skyddar skyddsskons stålspets fotbladet mot en tyngd på 2 000 kilo, dock inte mot ett fallande föremål. Flera finländska företag saluför sammanlagt tiotals olika skomodeller.

– I början fanns det bara ett par skor som såg klumpiga ut, minns Arto Sorvali, skyddsombud i Helsingfors hamn.

Numera är skodonen populära också i fritidsbruk. 95 procent av hamnens s.k. fotfolk och 70 procent av maskinförarna använder skyddsskodon idag.

Trots att man har satsat på utseendet har skorna ett par väsentliga brister.

– Skobottnen är livsfarligt hala på vintern, säger stuvaren Veijo Tomperi i Kemi, som själv flera gånger har varit nära att ramla ordentligt. – Med tur har jag besparats från värre skador.

Risken för halka minskar om man använder halkskydd men då måste man dra broddarna av sig när man stiger inomhus.

Skyddsskorna skyddar dåligt mot köld. Enligt Hannu Riikonen, arbetarskyddsfullmäktig i Kemi hamn, klarar man sig inte om det är mer än 20 grader kallt. Vid Bottenviken betyder det cirka trettio arbetsdagar i året.

Öronproppar och hörselskydd typ hörlurar har aldrig gått hem hos användarna. I Helsingfors populariteten när arbetsgivaren gick med på att bekosta ett kombiskydd med radio, telefon, hjälm och livrem. Bullerskydd behövs p.g.a. fartygens ventilation och arbetsmaskinernas buller.

Arbetarskyddsfullmäktig Tuomo Paronen i Fredrikshamn tycker det är för stuvarna om bara tjugo procent som arbetar med containerfartyg använder skyddshjälm och kanske 80 procent av dem som surrar lasten.

– På byggen används hjälmarna flitigt. Är stuvarnas nackar så klena att de inte klarar tyngden från en hjälm?

Bekvämlighetsfartygens besättning skyddslös

Det är erkänt motbjudande att använda skydd mot oren andningsluft, men de som handskas med de farligaste lasterna använder filtren utan protester, trots att de är besvärliga. Det är allt skäl. T.ex. i Mäntyluoto kommer det ett par gånger om året så starka anrikningar från Outokumpus fabriker i Harjavalta att de fräter bort en meterlång järnvägsskena i veckan, berättar huvudförtroendeman Juhani Koskinen.

– Finländska stuveriarbetare förstår att värna om sin hälsa. Synd är det om besättningen på bekvämlighetsfartygen som avhämtar de värsta lasterna. Oftast saknar de helt skyddsutrustning men våra pojkar börjar med att slänga till dem ansiktsskydd.

EINO NYKÄNEN

  Mekanikerna och arbetarskyddskommittén på Andritz utvecklade praktiska hjälpmedel till de maskiner som tillverkar bettfästen för hackor. Jari Tillonen, vars rygg värker p.g.a. maskinerna, fingrar på sin rygg två veckor efter förnyelsen och konstaterar att de egna botemedlen tycks ha bitit.

– Jag har en helvetes tur när frugan är massör, säger mekaniker Jari Tillonen, som tidigare släpat sig hem efter sina skift. Jari, som arbetar på Andritz Oy som tillverkar träbearbetningsredskap för cellulosa- och pappersindustrin, menar att han har hävt i sig värkmedicin som en tävlingshäst. Dessutom var han sjukskriven en och en halv månad och gick hos fysioterapeut. Men ryggvärken bara fortsatte.

Molandet i ryggen hade tre alldeles enkla orsaker som alla kom av felaktiga och alltför tunga arbetsställningar: lyftande, sträckande och vridning. En ytterligare orsak var att när man tidigare med Jaris maskin gjorde samma maskindelar bara ett par månader per år har produktionen det senaste året varit fortlöpande. I bästa fall tillverkar man under ett arbetsskift tiotalet bettfästen för hackor — var och en av dem på från fyrtio kilo uppåt.

– Tidigare lyfte vi upp styckena till sidpressen på hörnhyllan med blotta muskelkraften. Det tog på ryggen både när bearbetningen förbereddes och i själva mekaniseringsskedet, där man hela tiden är tvungen att vrida på kroppen.

– Det började kännas fel att en man på bara 32 skulle vara i det här skicket. Jag hade ont i svankryggen, arbetskamraten hade inflammation i nacke och axlar som säkert berodde på att han är lite kortare och därför måste sträcka sig mer.

I olika sammansättningar och ett flertal arbetsgrupper på Andritz började man söka orsaken till problemen. Vapnen mot lyftandet, sträckandet och vridrörelsen blev en lyft, en förhöjd arbetsplattform och ett hål för lyftkrok i själva metallstycket. Numera arbetar Jari på en förhöjning som har byggts efter mått och behöver därför inte sträcka på sig. Järnklumparna som ska bearbetas lyfts på maskinen av en lyft.

Det låter enkelt men var lättare sagt än gjort. Arbetarskyddsombudet Arto Hämäläinen konstaterar att man hittar medlen till förbättringar bara genom att höra dem som arbetar i praktiken, och genom ett djupgående utvecklingsarbete. Några färdiga lösningar finns inte.

SIRPA PALOKARI