Vid Livs sjuttonde kongress i Hyvinge var Baltikumfaran ämne för det ena inlägget efter det andra. "Minns hur det gick för Textil. Vi ska inte möta samma öde," sades det.

Livsmedelsarbetarförbundets ordförande Ritva Savtschenko berättade redan i början kongressen för delegaterna om Pellervos enkät, där en majoritet av livsmedelsindustrins ledare säger att deras företag är intresserade av att flytta produktionen till Baltikum.

– På sommaren bekräftade tidningsuttalanden åtminstone HK:s vilja att flytta, summerade Ritva Savtschenko.

Livsmedelsarbetarna betonade att det inte är bara deras jobb som skeppas över Finska Viken. Samma hot drabbar också andra arbetsintensiva branscher om inte konsumenterna och politikerna går in för att stöda arbetet i hemlandet.

Förbundet manar hela fackföreningsrörelsen att senast nu ta lärdom av vad som hände med textilarbetena. Man kan inte länge sticka huvudet i busken och tro att man själv går fri när jobben försvinner söderöver.

Istället för att låta jobben försvinna bör vi nu stöda arbetarna i Baltikum så att de kommer närmare lönenivån i EU-länderna, förklarar förbundet.

Striden rasar om skatterean

Livs kritiserar Lipponens regering i skarpa ordalag för att den inte heller nu föreslår att momsen på livsmedel sänks.

Enligt förbundet lovade regeringen år 1995 att matmomsen på 17 procent är tillfällig och sänks till 12 procent år 1998. Löftet har emellertid inte infriats och det betyder att finländarna betalar den nästhögsta skatten för sin mat i EU. Högre skatt betalar bara danskarna.

Regeringens utlovade lindring av inkomsten ger bara ett par euro till i de lågavlönades börsar. Skattelindringen kostar staten lika mycket som en sänkning av matmomsen skulle kosta.

Billigare mat hade varit ett socialare sätt att stöda barnfamiljer, arbetslösa, pensionärer och andra småinkomsttagare. Genom att sänka skatten på mat stöder man den inhemska efterfrågan och sysselsättningen under rådande lågkonjunktur, betonar förbundet. Livs uppmanar också FFC att kämpa hårdare för sänkt matmoms.

Lönerna släpar efter

Livsmedelarbetarförbundets avtalspolitik är fortsättningsvis att driva en självständig linje för de egna medlemmarnas bästa.

Fram till nästa kongress om fem år är det viktigaste målet att höja livsmedelsarbetarnas löner till nivån inom den övriga industrin.

Enligt förbundet låg lönerna tio procent efter i början av 1990-talet. Strejken år 1994 minskade gapet till 6—7 procent men det gled tillbaka till tio procent under inpoperioden 1995—99. Under den pågående treårsperioden har klyftan igen minskat till sju procent.

Livs förespråkar alltjämt livligt en övergång till 30 timmars arbetsvecka och tror, utgående från Frankrikes exempel, att kortare arbetstid ökar sysselsättningen och minskar intressekonflikten mellan arbete och familjeliv.

Många kongressdelegater uttryckte oro över att samhällets krav på dygnetruntservice ska drabba också livsmedelsindustrin. I de drygt hundra kongressmotionerna dök problemet med lördagsarbete och andra arbetstidsarrangemang upp gång efter gång.

– Vi motsätter oss bestämt att affärerna håller mera söndagsöppet för det kommer att förutsätta att också livsmedelsindustrin arbetar veckoslut, varnade Saarionens huvudförtroendeman i Sahalahti, Veli-Matti Kuntonen, då han förklarade sin fackavdelnings kongressmotion.

Inom baslivsmedelsindustrin, bryggerierna och mejerierna är lördagsarbete tillåtet enligt avtal. På köttsidan är lördagsjobb tillåtet varannan lördag, förutom i produktionen, och i bagerierna baserar sig lördagsjobbet på arbetstagarens medgivande.

Oförändrad ledning och elevmedlemmar

Förbundskongressens personval bjöd inte på överraskningar. Ritva Savtschenko, som har lett förbundet sedan 1991, har medlemmarnas obrutna stöd för att fortsätta ännu nästa femårsperiod som p.g.a. hennes ålder blir den sista. Fullmäktige, med 33 ledamöter, leds av Pauli Paavola från Helsingfors.

Livs förnyade sina stadgar så att det blir möjligt att acceptera branschens studerande som elevmedlemmar i förbundens avdelningar.

Text och bild:
EERO KOSONEN