Blairs och fackförbundens relationer har varit inflammerade i över ett år. Metallfacket Amicus fick en ny mer vänsterorienterad generalsekreterare som har tagit avstånd från Blairs alltför marknadsorienterade politiska fatabur. Fackförbunden Unison och GMB, som organiserar offentligt anställda, avskyr premiärministerns iver att uppmuntra till privat företagsamhet inom den offentliga sektorn. Blairs käpphäst, att få till stånd samarbete mellan det offentliga och det privata, irriterar också transportbranschen.

De brittiska arbetarna har mindre semester och gör längre arbetsveckor än arbetarna i de flesta andra EU-länderna. EU har anmärkt på att man i Storbritannien inte ens håller sig till den överenskomna maximiarbetstiden, 48 timmar i veckan. Här kommer med andra ord inte någon arbetstidsförlängning ifråga såsom i Frankrike eller Tyskland, vare sig om man betalar extra eller ej.

Lika villkor för alla

Blairs andra stora eftergift till förbunden är löftet att genomdriva lika villkor för alla arbetare som producerar offentliga tjänster om de så arbetar för privata eller offentliga arbetsgivare. Om man utlokaliserar och privatiserar offentliga tjänster måste de som arbetar för privata arbetsgivare få samma förmåner som de som står på samhällets lönelistor. Då de konservativa regeringarna i tiden privatiserade en rad offentliga tjänster rasade både löner och andra förmåner.

Facket vill också betona jämställdheten. Skillnaden mellan kvinnors och mäns löner för samma arbete är alltjämt stor. Regeringen tillsätter med förbundens medverkan en kommitté att utreda likalönsfrågan.

Enligt en undersökning är arbetsgivarens favorit idag en vit man under 45, och det kommer klart fram i lönesättningen. Statistiken blottlägger också åldersrasism: de som är under 45 får i genomsnitt bättre löner inom snart sagt alla branscher än de äldre.

I gengäld hoppas premiärministern att fackförbunden driver ett aktivt valarbete. Facket är uppenbarligen Blairs sista utpost, för medlemmarna har mer eller mindre flytt från hans Labourparti. De cirka 200 000 som har medlemsboken kvar har passiverats efter Irakkriget och är troligen ganska ointresserade av valarbete.