En 20-årig flicka gjorde 42-timmars arbetsveckor och utöver det räknade hon dagligen dagskassan utan att få lön för det. Att räkna kassan tog minst en halv timme varje dag. Arbetstakten började redan kännas betungande, i synnerhet som hon aldrig fick några lönetillägg heller. Två pojkar i ålder 14-15 skulle få jobb i en kiosk. De utlovades 3,60 euro i timmen i lön. Undantag från den regeln var att om de båda jobbade samtidigt skulle lönen halveras. Pojkarnas mamma förundrade sig över arrangemanget, för bara resorna skulle ha slukat största delen av lönen.

En 19-årig flicka undrade om det var rättvist att hon tvingades praktisera tolv timmar utan lön i en pizzeria innan man skulle betala henne det minimala sex euro per timme. En pojke som hade gått ut grundskolan hade blivit erbjuden att köra ut pizzor för en timlön på två euro. Pojken skulle använda sin egen moped och stå för bränslekostnaderna själv.

Vi har också fått höra om helt lagliga och avtalsenliga sommarjobb. En frisörsstuderande fick fem euro i timmen; studerande i trädgårdsbranschen har 4,75 i timmen som minimilön; i telefonförsäljning är det tillåtet att betala hela lönen i form av provision. Min erfarenhet är att den unga sommarjobbaren blir oerhört besviken om hans första kontakt med arbetslivet präglas av osäkerhet. De föregående fallen är åtminstone inte ägnade att minska osäkerheten.

Det jag har blivit övertygad om under min tid i telefonrådgivningen är att unga, som lätt blir beskyllda för att vara bortskämda bullätande latmaskar, faktiskt vill arbeta! De vill göra det för att få lön och skaffa sig erfarenhet men också för att hålla sig innanför samhällsmuren. Det är ofta i närheten av den här muren man stöter på begrepp som lycka, välfärd och framtid. Arbete är inte nödvändigtvis en garanti för lycka, men det är arbetet som håller livets hjul snurrande.

Jag förundrar mig storligen över varför man inte redan i grundskolan lär ut några basfakta om arbetslivet. Det kan låta galet att få höra att människor som har fyllt tjugo inte vet vad en förtroendeman är för en person. Alltför många unga tror att förtroendemannen är arbetsgivarens representant. Rädslan för titlar skrämmer bort de unga från kärnan i deras egen intressebevakning. Det finns också fall där unga sommararbetare har varit på väg till arbetsgivaren för att ingå kollektivavtal. Det finns många som inte har hört talas om fackförbunden, utan vill skriva in sig i FFC. Det här är den verklighet som har förmedlats till oss över telefontrådarna. Jag hoppas verkligen att de här fallen utgör ett undantag.

Var uppstår motsatsförhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare? De unga är rädda för sina arbetsgivare, vilket kommer till uttryck i de frågor vi har fått om huruvida man vågar gå till arbetsgivaren för att tala om något som har med arbetet att göra. Jag tycker att det är synd om de unga ser arbetsgivaren som en högt uppsatt och skrämmande ordergivare, vars ord väger tyngre än lagen. Sommarjobbarna har en föreställning om att arbetsgivaren förhandlar från just den position, därifrån han lättast kan visa den unge på porten.

Vi har undrat över varför gymnasieelever oftare tar kontakt med oss än yrkeskolelever. Det kan bero på att gymnasiestuderande har en större vana att själva ta reda på saker och ting. Det är också tänkbart att yrkesskoleleverna oftare söker sig till branscher där organisationsgraden är hög och förtroendemannen närmare till hands.

Slutligen vill jag rikta en vädjan till fackförbunden. Attityden "Du hör inte till förbundet, vi betjänar dig inte" är inte nödvändigtvis den som fungerar bäst, använd i stället chansen att rekrytera en ny medlem. Visa de unga vad de har för nytta av att höra till förbundet. Den berömda moroten fungerar faktiskt bättre än käppen.

VILJAMI KAMMONEN
Telefonrådgivare
FFC:s sommarjobbsinfo