Efter fredsrörelsens blomning förefaller det som om ingenting längre lyckas engagera människor längre över gränserna eller ens i vårt eget land i så hög grad att det skulle samla människor till sång.

– Världen har splittrats och blivit så komplicerad att till och med de kritiska rösterna är polariserade. Det är svårt att föreställa sig vad som idag kunde vara vänsterrörelsens nya samlingssång, med ett budskap inklämt i tre verser och som också alla kunde lära sig lätt, säger Pekka Gronow, expert på Yles musikarkiv. Gronow hade under sin tid på Arbetarnas bildningsförbund mycket nära samröre med arbetarmusiken och -kulturen.

Förbröden er, människor

Redan före antikärnvapenrörelsen på 1980-talet hade kampsångerna från seklets början vaknat till liv igen i vårt land. Vänsterradikalerna som reste sitt huvud på 1960- och 1970-talen grävde fram kampsångerna ur arkiven och de producerade också ny musik. Den i huvudsak taistoitiska sångrörelsen föddes och den åtföljdes sedermera av de sosseunga som hade egna sånger och programgrupper.

Pekka Gronow grunnar över varför den radikala ungdomen tydde sig till kampsånger från seklets början.

– Det hade lika väl kunnat bli annorlunda. Om inte Olavi Hurri hade kommit med idén till en ny skiva med arbetarmusik, kunde sångrörelsens repertoar väl ha sett annorlunda ut.

– Sjuttiotalets vänsterideologi innehöll ett starkt intresse för historia. Det gavs ut böcker om inbördeskriget och om arbetarrörelsens historia. Ur nationens minne väckte man upp händelserna kring arbetarrörelsens uppkomst, som man också beundrade, säger Pekka Gronow.

För trettio år sedan understöks klassindelningen kraftigt, och i det medvetandet satt de traditionella arbetarsångerna väl.

– Arbetarsångerna föddes på fabriksgolvet, där klassindelningen och inkomstskillnaderna var tydliga. Den arbetande befolkningens gemensamma kultur, levnadsvanor och längtan efter bättre förhållanden förenade och födde fram sånger till stöd för den politiska rörelsen, sånger vars budskap förenade och som det också var lätt att sjunga tillsammans.

På olika håll i världen analyserar man i dag den segregerande kraft som globaliseringen innebär. Kunde det någon dag födas en sångrörelse, vars centrala budskap, dvs. den inbördes solidariteten, igen en gång grävs fram ur arkivens kamrar?

Res dig från förtrycket

Man kunde ju tycka att vi vårt land har problem att sjunga om. Snuttarbetet är ett ok som tiotusentals människor bär, fattigdomen har tilltagit och fördjupats och de ekologiska hoten ligger på lur. För de fattiga eller miljön skapas just inga sånger som på riktigt kunde samla en rörelse och vars röst skulle bära, för att inte tala om att våra makthavare skulle behöva frukta någon sjungande massrörelse.

Ändå är vi finländare ett sjungande folk. Det finns karaokebarer i varje stad. Just kring karaoken har det skapats ett slags rörelse, som ordnar nationella mästerskapstävlingar och allt. På karaokescenen kan man tillfredställa sitt behov av att uppträda, tolka de schlagers man älskar och få publiken att reagera. Kan karaokeivern handla om en längtan tillbaka till kvällarna på Folkets hus?

– Eller ännu längre tillbaka. Sjungandet är en av människans grundläggande gåvor, liksom förmågan att röra på sig. Man vill inte överlåta åt proffsen allena att sjunga eller motionera. För att människans musikalitet ska utvecklas är det viktigt att få använda sin egen röst, analyserar Pekka Gronow.

Att sjunga tillsammans är ett socialt klister. Nu har de gamla arbetarsångerna också bränts ner på karaokeskivor. Traditionen kan gå vidare till kommande generationer, om bara intresset sitter i.

LEENA SERETIN
Översättning: ASTRID NIKULA