Visst frodades dubbelmoralen och korruptionen i den katolska kyrkan som genomsyrade skolan, men trevliga, uppmuntrande lärare minns Tom också. Att bestsellerförfattaren Frank McCourt så allt igenom svartmålade sin irländska barndom i den självbiografiska romanen Ängeln på sjunde trappsteget, förklarar han med att McCoart influerats av den amerikanska tendensen att uppdela i gott och ont. Nyanserna däremellan kräver mer av läsarna.

Tom Cadogan träffar jag på trädgårdspuben Serendipity på Köpmansgatan i Karis. Han kommer från jobbet som snickare ansvarig för scenbygget av teatergruppen Cultura Mobilas nästa stora produktion. Hemmet finns i Fagervik. Hans finländska hustru förde honom till Finland för trettio år sedan.

–Jag träffade henne när jag jobbade på en pub i England. Följande dag började vi planera en resa till Irland, berättar Tom som kom till Finland 1978.

På 60- och 70-talet reste Tom Cadogan runt i Irland om somrarna, gjorde dagsverken på höängen och fiskade. När det regnade gick han till puben. Sångerna han samlat på sig härstammar från de här åren. Arbetarsången, emigrationsånger, revolutionssånger, sånger från norr, frihetssånger, ja, en massa olika sorts sånger som hör till den irländska visskatten. Sångerna hjälpte irländarna att överleva under hårda, regniga tider.

– På den tiden, före karaoke slog igenom, hade man inte orkestrar som spelade på bröllop och andra fester. Vänner sjöng och spelade, alla deltog i sången. "Money was under a rock", men människorna var faktiskt lyckligare då. Jag som inte ägde en radio eller skivspelare kände inte till Beatles — för mig blev det folkmusik.

Resa i Karpaterna

Hans sångminnen väcktes till liv här nyligen under en resa i Karpaterna, i bil tillsammans med två goda vänner varav en hade verkat som professionell musiker på resande fot. En sång ledde över i en annan. För honom är poesin i sångerna viktigare än melodin. Nu när barnen blivit stora och flyttat hemifrån funderar Tom på att gå med i något slag av sånggrupp.

Det är sången som är Toms starka sida. Han har en gitarr men den använder han aldrig. När han jobbar nynnar han, eller inte precis nynnar men det är svårt att hitta en svensk motsvarighet för uttrycket "gob music" eller "caeol" som det heter på gaeliska.

– Den sortens sång är viktig för mig, ett ärvt minne som hör ihop med mina rötter.

Intresset för musik har gått vidare till mina barn, men det är mer reggae som de lyssnar på och reggae är ett slags modern folkmusik, förklarar Tom.

Den mångkulturella festivalen Faces som funnits i Västnyland det senaste decenniet och förstås igen i Billnäs i sommar, är en tummelplats för all slags folkmusik. Tom har varit involverad i scenbygge och workshop där en grupp skapar en jättelik skulptur av metallskrot.

– Men när man jobbar går man miste om så mycket av musiken. Förra året hade jag gärna velat lyssna till M A Numminen och Pedro, säger Tom.

SUNNIVA EKBOM