– De nya kompositörernas repertoar är bred, de gör allt mellan symfonisk musik och underhållning och jazz, men däremot finns det ingen ny arbetarmusik för blåsorkester. Lyckligtvis har vi ju de gamla goda marscherna och valserna, berättar Pyymäki.

Som "gammal pacifist" är Pyymäki glad över att militärmusikkårerna har varierat sin image och repertoar, för de har blivit utmärkta samarbetsparter till arbetarrörelsens musikkårer.

– Det är nivån som avgör hur populär en musikgren är och publiken är inte främmande för vare sig arbetarmusik eller militärmusik, intygar Pyymäki.

Hon tror att ideologin spelar en stor roll i arbetarföreningens musikkår. Det syns på repertoaren och vid framträdandena men också i troheten till den egna musikkåren.

– Också våra nya unga medlemmar har sin bakgrund i arbetarrörelsen — eller så är de helt befriade från fördomar. Musikkåren har förblivit medlem i Finlands arbetarmusikförbund fastän det har funnits tryck på att lämna förbundet.

Nya generationer har lockats med

Päivi Pyymäki har själv växt in i arbetarrörelsens musikkårer och körer i sin barndom och under ungdomsåren i Björneborg. Och det hon lärde sig som ung har hon genom sitt arbete velat föra vidare till nya musikantgenerationer.

– När jag flyttade till Tammerfors 1983 ledde jag Knattehumpa under ett par års tid. Det var en fin upplevelse och vi försöker återuppta den här verksamheten nu. Jag utvecklade min egen finländska version, den s.k. Blåsorkesterläran, när jag hade bekantat mig med hur man i USA lärde ut blåsmusik.

Pyymäkis berättelse visar att arbetarföreningens blåsorkester har mycket gemensamt med landet övriga blåsmusik. Förutom rötterna är dagens situation starkt förankrad i arbetarrörelsen och den linjen står man fast vid.

– Under min tid som kapellmästare har vi ännu aldrig uppträtt vid arbetarmusikevenemanget i Valkeakoski, men det vore trevligt att få vara med om det också någon gång, konstaterar Päivi Pyymäki.

Direktionen bär ett tungt ansvar

Det är musikkårens direktion som ansvarar för kårens ekonomi och förvaltning. Årets stora utmaning är TTY:s 120-årsjubileum i september där också musikkårens nya skiva lanseras.

Ordförande Mikko Toijala har varit med sedan 1962, men i direktionen sitter också den nybakade studenten, snart 19-åriga Suvi Linnovaara.

– Jag har det nedärvt i blodet för både pappa, mamma och många släktingar har spelat med i den här musikkåren. Själv började jag som trumpetist men numera spelar jag barytonhorn, berättar Toijala.

Förutom ansvar för ekonomin svarar direktionen också för att locka med blåsare till varje uppträdande. Det är inte alltid så lätt för det är många saker som pockar på ens tid och uppmärksamhet när det rör sig om frivilligarbete.

– Första majkonserterna är särskilt svåra att få folk till, suckar Toijala. — Man blir tvungen att i sista minuten rucka på sin repertoar, beroende på vilka spelare som är med.

Det som särskilt har ristat in sig i Mikko Toijalas minne är kårens uppträdande i Tammerfors Domkyrka i samband med pjäsen Vihan päivät, som byggde på händelserna 1918.

Friare men också fattigare

När man för två år sedan förenade den stora musikkåren med ungdomsorkestern fick man sammanlagt mellan 40 och 45 blåsare. Åldersgaffeln ligger mellan 16 och 80 och tyngdpunkten ligger hos det äldre gardet.

– Tidigare fick vi fortlöpande stöd från staden, men det band oss också vid vissa fasta uppträdanden. Nuförtiden är vi fria att komma och gå som vi vill men det syns också i budgeten, säger Mikko Toijala.

Lyckligtvis finns det en kontinuitet. Suvi Linnovaara, som spelar altsaxofon, kom med i kåren för fyra år sedan.

– Själv gillar jag bäst jazz och swing men också valser tycker jag mycket om. Arbetarmusiken är en naturlig del av kårens repertoar, säger hon.

HANNU OITTINEN
Översättning: ASTRID NIKULA