 Arbetsglädje:
Det var en gång...
 Det var en gång ett arbete som var skojigt. Det var
omväxlande och arbetaren fick utnyttja sina mångsidiga färdigheter. Det var ett jobb
där hon kände att hon utvecklades samtidigt som hon utvecklade jobbet. Hon hade
inflytande över metoder, tempo och arrangemang. Hon hade tid att planera, utveckla och
tänka. Det föddes visioner och nya tankar...
Hon vaknade till ett arbete där
sagan var långt från verkligheten. Tvångsstyrningen ökade samtidigt med brådskan.
När hon försökte påverka arbetet fick hon höra att hon bara gnällde. Slutligen
orkade hon inte ens försöka. Hon tyckte att hon var i ett hjul som andra lät gå runt
eller på ett löpande band som var styrt av en maskin... eller på ett sinnessjukhus...
I Stockholm finns det på riktigt en
arbetsplats där arbetsveckan avslutas med en gemensam sagotimme. Den lär vara ett
bättre sätt att skaka av sig veckans stress än att ta sig en öl. Också arbetsgivaren
har fattat att rehabilitering av utbrända nervbanor blir dyrare än prevention —
säkert dyrare än en avkopplande sagostund.
Sämre och dyrare idéer har väl
prövats. Jag föreslår inte en sagostund i nästa inkomstavtal, men intelligenta
arbetsgivare hittar säkert på bra och för företaget lämpade sätt att upprätthålla
och förbättra personalens arbetsförmåga. Det är bara det att det sortiment som har
använts har varit onödigt smalt.
Orkverksamheten räcker inte
till
Och så var det den pigga och vakna
arbetstagaren som joggade och organiserade arbetet med samma entusiasm. Hon kände att
arbetet låg i hennes egna händer. Chefen märkte att personalens kontroll över
arbetsarrangemangen och arbetstempot minskade felen och ökade produktiviteten. Han mindes
att ge beröm, och det oljade maskineriet ytterligare...
Men att få tag i sömnen efter
arbetet! Det mardrömslika ekorrhjulet av organisationsreformer och förnyelsekrav ger
varken rast eller ro. Det är stört omöjligt att koncentrera sig eller lära sig något,
ingen är nöjd och allt hakar upp sig...
Orkverksamhet (inofficiellt, verksamhet
för upprätthållande av arbetsförmågan, på finska TYKY — BS) bedrivs på snart
sagt varje arbetsplats, men det räcker inte till, särskilt om kvalitetsfaktorer i
arbetslivet är en större risk än livsstilsfaktorerna. De som inte motionerar, de som
röker och är överviktiga har redan skuldbelagts i orkverksamhetens namn trots att
bristande kontroll har befunnits medföra större hälsorisk. Parallellt med
orkverksamheten behövs det en satsning på att göra uppgifterna mångsidigare och ge
arbetstagaren en chans att påverka arbetstempot och arbetsmetoderna.
Att bygga ut arbetstagarnas kontroll
över arbetet, att öka utbildningen, minska osäkerheten och införa ett ledarskap och en
arbetsorganisation som respekterar arbetstagaren är mål som bör sättas upp jämsides
med mål som att sluta röka eller gå ner fem kilo.
En ständig förändring rymmer också
risker. Organisationsomläggningar är en modeföreteelse. Externalisering,
underentreprenader, team- och cellbildning, projekt m.m. har sällan antagits av
arbetsgemenskapen på arbetstagarnas begäran. Också produktivitetsökning genom
personalindragningar leder ofta till sjukdom, som lätt slukar 8—13 procent av den
ekonomiska nyttan.
Det var en tid då folk hann
planera, tänka. Idéer och innovationer växte fram. Det noterades resultat och
människorna var på gott humör.
Det var ett jäktande utan ände... Det
var den stora grejen: det var på modet att jäkta, och jäktet tänjde sig och töjde sig
och spred sig och färgade av sig på allt. Det var omöjligt att undvika det. Ingen var
något om han eller hon inte jäktade. Det tog inte slut — förrän det tog slut.
Brådskan är en realitet på varje
arbetsplats. Enligt FFC:s organisationsundersökning arbetar en femtedel av männen och
nästan en tredjedel av kvinnorna under ett sådant tryck att de inte hinner vare sig tala
om eller tänka på annat än arbetet. Brådskan sliter mest på arbetstagarna i de
privata tjänsterna. Till känslan av att leva under tryck kommer ofta ringa inflytande
över arbetet och arbetstempot, underskattning från ledningens sida och en
övergenomsnittligt stor lust att sluta arbeta.
Enligt arbetsförhållandebarometern
jobbade över hälften (52 %) av löntagarna övertid i höstas. Enligt de anställda
finns det för få arbetstagare på företagen i förhållande till uppgifterna. Av de
kommunanställda ansåg 70 procent att deras arbetsplatser var underbemannade. Under hela
90-talet blev arbetstempot hårdare och brådskan större. I jämförelse med året innan
hade tempot och brådskan ökat mest inom de privata tjänsterna och inom det statliga.
På sikt är det de kommunanställda som har fått öka tempot mest.
Arbetsförhållandebarometern visar att 68 procent av de stats- och kommunanställda anser
att brådskan ökar. I de privata tjänsterna är 64 procent och i industrin 52 procent av
arbetstagarna av den åsikten.
Inflytande sporrar
Och en gång hade hon ett eget liv,
som hon själv hade målat i klara färger. Och hon hade ett intressant, utvecklande
arbete, som hon hade inflytande över. Allt var under kontroll.
Och personalen skars ner, brådskan
flåsade henne i nacken, rutinerna pressade henne i ett skruvstäd, utveckling hade hon
inte tid med, hennes inflytande minskade. Och allt kontrollerades av någon annan...
Arbetstagarnas kontroll över sitt
arbete, över arbetstempot och arbetsarrangemangen har statistiskt sett ökat. Här
håller arbetslivet åter på att polariseras. De meningsfulla och krävande jobben har
blivit ännu större utmaningar medan de tråkiga och monotona knappt har blivit bättre.
FFC:s organisationsundersökning visar att kvinnans ställning på arbetsmarknaden har
försvagats, att kortjobben har ökat och att kvinnoarbetena har marginaliserats.
Medan 1995 års
organisationsundersökning vittnar om att män och kvinnor har lika bra kontroll över
sitt arbete visar 2000 års undersökning att kvinnornas inflytande har försvagats.
Vidare har de visstidsanställda svagare kontroll än de fast anställda.
Undersökningen "Arbetstagarna i
ekonomins brottsjöar" visar att kontrollen över arbetstempot har försvagats under
1990-talet i nästan alla exempelyrken.
Kontrollen över arbetsfördelningen
och utrustningsanskaffningarna var minst - eller saknades helt och hållet — i
kroppsarbetsyrkena. I dessa har inga väsentliga förändringar ägt rum under de senaste
årtiondena.
Det repetitiva arbetet har ökat i
nästan alla yrkesgrupper och antalet yrken där repetitivt arbete görs över hälften av
arbetstiden har ökat betydligt under det föregående årtiondet. Andelen sådant arbete
har inte minskat i ett enda exempelyrke.
Forskarna är genomgående bekymrade
över den negativa utvecklingen på många delområden av arbetslivet. Dessutom förbises
en del av de dåliga trenderna då många gör mer utmanande arbete än tidigare genom
polariseringen av arbetslivet.
På företagen talas det vackert om
personalen som en resurs. Hur är det då möjligt att det går sämre än förr på
många arbetsplatser just under ett snabbt uppsving? Ligger det ett utvecklingshinder i
att arbetsgivarna inte ser problem i samma saker som arbetstagarna? Det framgår t.ex. av
en undersökning av arbetsgemenskapens funktionsduglighet i den grafiska branschen att
arbetstagarna bedömer organisationens funktionsduglighet mer kritiskt än ledningen.
Enligt undersökningen är det i fråga om personalens inflytande som
meningsskiljaktigheterna är störst mellan arbetstagare och arbetsgivare.
I stället för tobaksstrejker kunde
man sluta med tayloriseringen av arbetena och vid sidan av bantningskuren kunde man pröva
på kontroll över arbetsmetoder och -arrangemang. Brådskan kunde flyttas till
stavvandringsrundan.
Saga, saga!
Men lönar det sig inte att åtminstone
försöka? Det har också sitt pris att man är arg och mår dåligt. Arbetsglädjen
uppsugs av brådskan allt efter som det dras ner på personalen. Det syns åtminstone på
arbetets kvalitet — också i denna artikel.
...och de arbetade lyckligt till
livets slut.
... och de mådde ofta mycket dåligt
men lyckades släpa sig fram till sjukpensionen.
AINO PIETARINEN
Översättning BERTEL STENIUS
Löntagaren
5.6.2001 nr 5/01 |
