Skulptör Nina Ternos trådsmala, två meter höga bronsfigur som står och stirrar på en huvudskalle i sina händer får besökaren att stanna upp redan vid sina första steg i Kärkkäinens konstgjuteri i Mariefors i Tusby.

Halvfärdiga byster, grå kärnkross och gipsdamm tycks finnas överallt då den klara vinterdagen tränger in genom gjuteriets höga ateljéfönster.

Gjutaren själv, Jorma Kärkkäinen, konstgjutare i andra generationen, sitter ensam i hallen och filar på en av de Antti-statyer som Lokaltidningarnas förbund årligen beställer.

– Femtio av de här är under arbete, säger Kärkkäinen medan han polerar sina kvartershöga statyer. Han är allt annat än en moderna tiders teamturbo. Han talar lågmält, hellre för litet än för mycket, skrattar återhållsamt och är hemlighetsfull så där som konstgjutare i allmänhet lär vara. Ett konstnärligt arbete som förutsätter tänkande, ensamhet och tålamod har alldeles uppenbart format mannen.

Kärkkäinen började redan som 15-åring i sin pappa Väinös lära och har skött familjens gjuteri på egen hand sedan 1995, då hans far dog.

– Sådana gjutare som jag torde det finnas ett tjugotal av, och gjuterier dryga tjugotalet, räknar Kärkkäinen efter.

Juva, Pullinen, Sakki, Kannosto…

Gjuteriet grundades på sin tid i Lapinlax nära Kuopio varifrån det sedan flyttade till Fiskars bruk i Mariefors. På sin nuvarande plats i Rajalinna etablerade man sig 1987.

Kärkkäinens gjuteri är väl känt för många av vårt lands främsta konstnärer. Utöver Nina Terno har t.ex. Kari Juva, Laila Pullinen, Terho Sakki och Erkki Kannosto låtit gjuta sina bilder i brons här.

Utöver yrkesskulptörerna är det många amatörer som har blivit så förtjusta i sina skapelser på medborgarinstituten att de vill föreviga dem i metall och därför besöker Kärkkäinen i gjuteriärenden.

– Pappersarbetarnas staty i Anjalankoski och monumentet utanför allaktivitetscentret i Hervanta i Tammerfors är de största verk som har gjutits här. För monumentet i Hervanta smälte vi, så vitt jag minns, 5000 kilo brons. Vi har gjort gjutarbeten här på allt från ett par centimeter till sex meter, berättar Kärkkäinen.

Han medger att såväl ögat för skulpturer som hantverksskickligheten har utvecklats under gjuteriåren. Idéer till skulpturer dyker ibland dyker upp men han har själv inte haft tid att skapa.

Det stannade vid en skulptur av en trana som han formade och göt som 13-åring. Den finns nog bevarad hemma fortfarande, skrattar gjutaren.

Formar och hur de rivs

Trots att gjutarna har sina egna knep och trots att materialen har utvecklats och det finns moderna maskiner att tillgå har inte den egentliga tekniken för att gjuta brons förändrats under årtusendena.

När konstnären kommer med sin skiss som han har format i gips, pastolin (oljeblandad lera) eller lera gör gjutaren först en styckeform i gips av den.

När formen har hårdnat plockas den ner bit för bit, smörjs in med smultet ostskalsvax och sätts ihop igen. Vaxlagret utökas ytterligare genom att man fyller formen helt och hållet med smultet vax och sedan häller ut merparten.

Först då kan man börja tillverka den egentliga gjutformen. Av vax bygger man upp olika kanaler för luft och metall, allt beroende på vad modellen kräver, och en tratt där man häller in den smultna metallen. Sedan häller man in gipsmassa i vaxet och får på det sättet den inre formen eller kärnan. När den har hårdnat öppnar man igen styckeformen, korrigerar vaxytan och signerar skulpturen. På vaxet klappar man sedan igen ut gipsmassa till en relativt tjock yttre form. Med hjälp av t.ex. kopparspikar får man sedan formen att hållas på plats.

Sedan "steks" gjutformarna åtminstone ett halvt dygn i en ugn. Det här skedet kräver lång erfarenhet av gjutaren eftersom gjutningen misslyckas om formen är för våt. Torkar den för mycket spricker formen. Torkningen bränner vaxet ur formen och kvar i gipset blir en hålighet med skulpturens form. En bra gjutare ser på gipsens färg när torkningen har gått tillräckligt långt.

En större skulptur måste gjutas i flere delar.

Nyckelkunskap: lagom

Innan den egentliga gjutningen börjar täcks kärnan med sand. Detta skede kräver samma precision som att hänga en loppa, sanden får varken klappas till för löst eller för mycket för att den sköra gjutformen inte skall gå sönder i förväg eller under själva gjutningen.

Bronset köper Kärkkäinen som Bolidentackor från Sverige och smälter upp det i en oljeeldad ugn. I någon mån gjuter han också i aluminium och silver.

– Hundra kilo tackor smälter på en timme om man börjar med kall ugn. Gjutningen kan man utföra med en metalltemperatur på 1100 grader, än en gång inte för het och inte för kall eftersom det inverkar på arbetets kvalitet, säger gjutaren.

Erfarenheten lär en också uppskatta den mängd brons som går åt till formen. Om man smälter upp för mycket metall bränner man många liter dyr olja i onödan. Smälter man för litet går hela arbetet åt skogen.

När götet har kallnat slår man både ytter- och innerformen i stycken.

Också en grov ytbehandling av statyn eller dess delar går i många skeden. Till det behövs sandblästring, syrebad, sågning, svetsning, vinkelkapning, filning...

Ett kapitel för sig är sedan slutbehandlingen av ytan. Den skall göras efter varje konstnärs stil och noter.

Gjutaren måste veta med vilka kemikalier och hur metallen skall behandlas så att man får fram de olika färger och betoningar av statyns former som fordras.

EERO KOSONEN